logo

Carlotta - the museum database

OBJTXTPublicerad text

CountValue
1Abb. 15. Mouyonzi, 1927. Babembe. Die Ahnenbilder des Dorfhäuptlings, ein männliches und ein weibliches, die Asche von den verbrannten Knochen der Toten enthaltend. Die Idole sind mit Bastzeug und Matten ausgestopft unter einer Aussenhülle von Baumwollenzeug. Am Beuche die charakteristischen Klantätowierungen des Stammes. Die Ähnlichkeit mit dem Niombo der Babwende ist auffallend. (Manker 1932:171)
1Aboriginsk trädgrav. "Det var med nyfikna blickar jag betraktade denna intressanta företeelse". (Hallgren 2010)
1Afrikansk textil Sprakande färger, spännande kontraster, kreativa mönster 19 april - 28 september 1997 Den 19 april 1997 öppnades utställningen Afrikansk textil. Här visas vävda, handtryckta och batikfärgade tyger från Västafrika och Guinea-Bissau, rafiatyger från Centralafrika, dräkter från Etiopien och Nigeria. Initiativtagare till utställningen är Afrikagrupperna som härom året började ge ut en serie böcker om afrikansk kultur. Först kom Mat från Afrika, sedan Sånger frånAfrika, Litteratur i Afrika och sist Textil i Afrika. Under arbetet med textilboken visade det sig att det finns fantastiska samlingar av afrikanska textilier i Sverige, och – inte minst – att här bor flera skickliga afrikanska textilkonstnärer. Vi ville visa upp detta fina konsthantverk så att fler kan få möjlighet att njuta av det. Under utställningsperioden visas film regelbundet. Under maj och juni arrangeras workshops i textiltryck, vaxbatik och knytbatik. Utställningen är ett samarbete mellan Folkens Museum, Afrikagrupperna, AFROART och textilkonstnärinnan Aino Ternstedt Oni-Okpaku. Övriga utställare är Bob Jammesh, Ismail Fatty och Therese Ferry. Programpunkter för perioden juli – september konner att annonseras senare. Text från hemsidan, www.etnografiska.se
1Agnarna avskiljs. Blåsbälg, använd att skilja agnarna från rågen. Wagner, Ulla bilddokumentation
1Ainokvinna med tatuerade mustascher. (Bergman 1931:317)
1Ainon Sávanoh, Kamtchatkas största skämtare. (Bergman 1923:135)
11Ainu är det icke-japanska folk (Japans ursprungsbefolkning) som nu finns på öarna Hokkaido, Sachalin och Kurilerna. Ordet ainu betyder människa på ainu. En del föredrar benämningen utari (kamrat). I officiella sammanhang används båda benämningarna. Den japanska koloniseringen av Hokkaido ledde under 1400-talet och framåt till strider med ainufolket som kuvades slutgiltigt under 1800-talet. Ainufolket påbjöds då japanska seder och kläder. Av de 24 000 personer på ön Hokkaido som fortfarande klassas som ainu är så gott som ingen genetiskt så att säga ren ainu. Väldigt få praktiserar religionen och språket ainu talas idag endast av 15 personer. I dag arbetar de flesta ainu inom fiskerinäringen och den traditionella ainukulturen finns bara bevarad i ett fåtal byar som lever av turistnäringen. wikipedia
1Ainufolket på Hokkaido var en gång bosatta över ett betydligt större område. De fanns sannolikt på norra Honshu och det fanns relaterade grupper på södra Sachalin och på Kurilerna. Befolkningen på Sakhalin evakuerades till Hokkaido efter det japanska nederlaget i andra världskriget 1945. Ainu på de norra öarna i Kurilerna flyttades redan 1875 till ön Shikotan nära Hokkaido. Efter kriget förflyttades hela gruppen till Hokkaido. De olika ainugrupperna i detta väldiga område skiljde sig märkbart åt, men delade också många kulturella drag. Skillnaderna hängde samman med anpassning till olika ekologiska förhållanden och på de kontakter man kunnat upprätthålla med angränsande folk. Deras materiella kultur, med dess karaktäristiska ornamentik, hämtar inspiration från deras religiösa värld. Samtidigt är den klart påverkad från det asiatiska fastlandet och från den japanska övärlden. På Kurilerna levde man i en kall, nordlig, trädfattig havsmiljö och hämtade sin näring och sina handelsvaror ur havet. Under vintern bodde man på de stora öarna i nedgrävda hus, som byggdes av torvblock. Under somrarna flyttade man ut till fiske- och jaktläger på småöarna. På Sakhalin hade ainu nära kontakter med de etniska grupper som bodde i Amurområdet på Asiens fastland, liksom med kineser och ryssar. Man tjänade som en brygga i handel och kulturkontakter mellan fastlandet och Hokkaido. Släktskapen med sibirisk kultur var påtaglig, shamanism utövades. Husen var timrade, ekonomin baserad på jakt och fiske. På Hokkaido bjöd miljön på mycket mer varierade förhållanden. Ainu bodde huvudsakligen i små byar i dalarna, nära laxrika vatten. Man hade jaktmarker uppe i bergen, fiske- och jaktvatten vid kusten. Man samlade och använde vad naturen bjöd. Handeln med Japan var betydelsefull. (Japan - Bild och självbild 2009, utställningstext).
1Akademikern, förläggaren, storsamlaren och mecenaten Hans Meyer. (Vem tillhör föremålen, s. 30)
1Alf Björk, Katalog över Christian Pfaff's samling av pilbågar.
1Alla massoörer var blinda. Man tänkte sig att utan syn skulle deras fingrar arbeta bättre Takada, Kenzo: Souvenirs du Japon en couleurs, 2008
1Allt arbete på stationerna byggde på att aboriginerna arbetade oavlönat. Varje boskapsstation hade ett aboriginskt läger, avskilt från de vitas bosättning. Vid tidpunkten för den svenska Australienexpeditionen var så gott som alla aboriginer i de koloniserade områdena knutna till boskapsskötseln. Denna ordning var ändå inte så ödesdiger för aboriginerna som man skulle kunna tro. De flesta levde fortfarande i närheten av landområden som de traditionellt tillhörde. När arbetet på stationerna låg nere under regnperioden återgick de till ett mer traditionellt liv. De utövade religiösa ceremonier och vårdade sina heliga platser. Trots förtryck och orättvisor blev livet som boskapsskötare en viktig del av den aboriginska historien. Den nya livsstilen införlivades med de ursprungliga traditionerna och är fortfarande idag en källa till stolthet. Istället för att utforska orörd mark kom den svenska Australienexpeditionen till ett område som var starkt präglat av vita bosättare. De mötte bara aboriginer med anknytning till boskapsstationer. Expeditionens deltagare rörde sig inte heller utanför detta område. Men Yngve Laurell och Rudolf Söderberg sökte sig medvetet till frontlinjen för de vitas inflytande. Eric Mjöberg skriver i sin reseskildring att expeditionen hotas av ”vilda aboriginer” – de som läste reseskildringar förväntade sig strapatser och äventyr bland exotiska folk bortom ”civilisationens råmärken”. Läsekretsen hade knappast blivit imponerad om aboriginernas roll som boskapsskötare stått i fokus. Ett ständigt tema i dessa skildringar från slutet av 1800- och början av 1900-talet var kannibalism, och det saknades inte heller i detta fall. Flera av expeditionsmedlemmarna förmedlade okritiskt allt tal från den vita befolkningen om aboriginernas påstådda kannibalism, en demonisering som fungerade som ett rättfärdigande av de övergrepp många vita i området var skyldiga till. (utställningstext, huvudväggtext, 2009)
1Aly Ben Salem ligger bakom två stora samlingar på museet vilka tillsammans består av nästan 700 föremål från hans hemland Tunisien. Hur var det att samla föremål från sitt eget samhälle till ett europeiskt museum? Vad valde han och vad ratade han? Bland alla textilier, kläder och dräkter, smycken, husgeråd och keramik från olika folkgrupper och delar av Tunisien kan man skymta en önskan att visa det vackra och värdefulla men också det genuina konsthantverket och regionens kulturella mångfald. I beskrivningarna av föremålen återkommer Ben Salem ofta till att den tunisiska folkkulturen är formad av kontakter med Medelhavsområdet och Mellanöstern. Aly Ben Salem (1910-2001) var konstnär, etnolog, politisk aktivist och sedermera ambassadör till Sverige för sitt hemland Tunisien. Han fick sin utbildning i Tunis och i Paris där han studerade konst vid L'École des Beaux Arts och etnologi för Professor Rivet vid Musée de L'Homme. Han kom först i kontakt med Sverige via den svenska konstnärskolonin i Paris på 1930-talet. Han kom till Sverige 1936 på ett konstnärsstipendium från franska staten, blev kvar och gifte sig 1950 med textilkonstnären Kerstin Nilsson, även om han fortsatte att vara politiskt aktiv i sitt födelseland. När tunisiska självständighetsaktivisten (senare President) Bourguiba kom till Stockholm som flykting 1950, togs han om hand av Ben Salem. Hans egen konst var ofta fantasifulla och färgrika glasmålningar eller tablåer i olja och gouache med starkt inflytande både från hemregionens folkkonst och Matisse-skolan. (Utställningstext, Magasinet - En etnografisk skattkammare, Etnografiska museet, 2012-)
1Ambulerande fiskförsäljare. Fisk av många skilda slag, färsk eller torkad, utgjorde traditionellt basfödan förutom vegetabilier, ris och andra sädesslag. Bruket att äta nötkött kom med européerna. Wagner, Ulla bilddokumentation
1Ambulerande florist. Dessa blommor är förmodligen till för att dekorera förfädersaltare, ett litet skåp som den äldsta sonen i var familj ärver och framför vilken man ber, ger offergåvor och bränner rökelser. Takada, Kenzo: Souvenirs du Japon en couleurs, 2008
1Amida (sanskrit Amitabha) är huvudgestalten i de buddhistiska sekterna jodo och jodo shinshu, som brukar kallas "det rena landets buddhism" respektive "det sanna rena landets buddhism". Det senare grundades på 1200-talet och är idag den största sekten i den japanska buddhismen. Buddhaskulptur (Amida). Lackerat och förgyllt trä. Sannolikt 1800-tal. Inköpt av Didrik Bildt i Kyoto. (Med världen i kappsäcken, s. 301).
1Amma-san, blind massör som med sin visselflöjt annonserade sina tjänster. Wagner, Ulla: Det drömda Japan, s.105, 2009
3Anarapte, vår sköna värdinna. Greenwood, M. 1983.
1Anders Nilssons höstviste. Njalla, vinterdepå för kött och andra matvaror. Stolpen av en "solvind" furustam (fototext)
1Anna Fahlén med andningsskydd bär på en låda i Båthuset. Bakom henne skymtar ena änden av Wuvulu-kanoten 1908.04.0001. I samband med förestående "öppet magasin" utställning 2011 så har nu en rad lokaler omdanats på EM. För det första så har utrymmet "ranger" om ca 200 kvm, där utställningen öppet magasin skall byggas, tömts på allt diverse som tidigare lagrats där. Ranger är ursprungligen en utställningslokal som sedan museet stod klart 1978 använts som tillfällig lagerlokal för föremål och som diverse lager. Ett anslutande förråd till "ranger" som tidigare använts för parallellsamlingsföremål har gjorts om till teknikrum för AV-utrustning, belysningsarmaturer etc. Parallellsamlingen är nu nedpackad för genomgång under 2011. En mindre del av "rangermaterialet" som trycksaker, kopieringspapper, kuvert etc. förvaras nu i ett nyskapat närlager placerat i den norra delen av det västra magasinet i källaren. Annat mer skrymmande "rangermaterial" som stolar, montrar, armaturer etc. har tagits ned till den i parken placerade fristående byggnaden båthuset. För att kunna göra plats i båthuset så har ca 70 pall med emballerade föremål från EMs två tidigare flyttar från 1930 resp. 1975, ett tiotal båtar, japanska stenlyktor etc. transporterats till utrymmen vi hyr hos Svensk Museitjänst i Tumba. Planen är att detta material skall uppordnas och digitaliseras under 2011. Båthuset i övrigt har fått en nödvändig uppordning i undervåningen där vi till större delen förvarar större föremål som båtar och husmodeller samt på vinden med kassering av överupplagor av publikationer som tidigare lagrades där. Det har med andra ord varit en katten på råttan, råttan på repet övning med ett mycket lyckat resultat. (Insidan, 2010-11-29)
1Antagligen sår bönderna soyabönor för att ge jorden näring till nästa års risskörd. Wagner, Ulla bilddokumentation
1Antropologiska Sällskapets förhandlingar. Sammankomst den 16 Oktober 1875. "Herr G. de Vylder höll ett föredrag, hvari han först skildrade fyra olika raser af bushmän i Södra Afrika samt förevisade vapen och andra saker från dessa ännu högst ofullständigt kända folk. Vidare beskref Herr de Vylder hottentotternas nuvarande tillstånd och förevisade några af deras prydnader m. m. Sedan talade han om herero- och ovambo-stammarna, förtäljde de förras sagor om menniskornas skapelse, språkförbistringen och syndafloden samt förevisade vapen och klädedrägter från detta och ovambo-folket, hvarjemte äfven visades de af dem odlade sädesslagen jemte smidda saker af jern och koppar samt folkets prydnader och husgerådssaker. Han förevisade sluteligen en från dessa länder medförd gosse af omkring 7 års ålder, som tillhör en småväxt, hittills nästan okänd stam." TIDSKRIFT FÖR ANTROPOLOGI OCH KULTURHISTORIA. BAND I, Nr 11, s.1
1Aoi-festen. Aoi-festen firades i äldre tider till kejsarens ära (maj månad) den s.k. "Vårfesten". Wagner, Ulla bilddokumentation
1Arpillerras- enligt den spanska ordboken är arpillera ett grovt tyg som man gör säckar av. Men i Chile är det namnet på de tavlor som chilenskorna gör genom att sy eller brodera fast små tygrester på ett större stycke grovt tyg eller säckväv. Motiven hämtar de alltid ur sin egen verklighet, det är vardagens problem och händelser i fattigkvarteren. Arpilleras är en kvinnlig dagbok, kollektiv men mycket personlig, för det finns inte två arpilleras som liknar varandra. Från början gjorde kvinnorna arpilleras bara för nöjes skull, men när förtrycket började och fattigdomen bredde ut sig, kom tillverkningen av arpillersa att bli ett leverbröd. Arpilleras förmedlar ett hopp som finns i Chile, hos chilener i exil och hos stödgrupper i hela världen. Arpilleras är en protest; de visar chilenernas verklighet och berättar om deras lidande och kamp för att överleva. För att mildra arbetslöshetens verkningar organiserade den katolska kyrkan verkstäder där restmaterial av olika slag togs tillvara. Verkstäderna finns i Santiagos ytterområden. Arpilleras har blivit en viktig ekonomisk verksamhet i ett land där den ekonomiska och kulturella utvecklingen har hämmats av juntans hårda politik, där den stora arbetslösheten och massaresteringarna av oliktänkande betyder att många familjer förlorat sina försörjare. Arpilleras är svältens konst, de fattigas kulturella blomstring och en protest mot fascismen. Efter att ha letat efter sina försvunna anhöriga kommer kvinorna till ett hem som saknar värme och mat. Men de har med sig tygrester, garn och säckväv, och i sin ensamhet syr de sin smärta i de fattigas tyg. I dessa målningar i tyg återföds Chile varje dag.
1Artikelförfattarens far, kung Akenzua II, porträtterad tre år efter att han tillträtt tronen. Hans regentperiod blev hela 45 år, från 1933 till 1978. Foto: Eckart von Sydow (Vem tillhör föremålen, s. 20)
1Asakusatemplet/Tokyo Baksidestext: Asacusa, Tokyo. Asakusa är ett distrikt i Tokyo på Sumidaflodens västra strand där ett nöjes- och handelscentrum växte upp runt templet Asakusa Kannon-ji under Edo-perioden. Wagner, Ulla bilddokumentation
1Ashluslayindianerna bor mitt inne i Sydamerika i ett område som kallas El Gran Chaco, ungefär Det Stora Jaktlandet. Genom deras land flyter en stor flod, Pilcomayo, från Bolivia i väster till floden Paraguay i öster. Floden är gräns mellan Argentina och Paraguay. Det land som ashluslayindianerna bebor består av vida grässlätter omväxlande med skogar. Under torrtiden är det mycket varmt, och jorden som är fin som puder, kan då av vinden rivas upp till dammoln som irriterar ögon och svalg. Märkligt är att det nästan inte finns någon sten alls i detta land. Under regntiden svämmar Pilcomayfloden över och gör landet till en oforbar lervälling. Det kan då på nätterna bli riktigt kallt i dessa tropiker. Man har god nytta av de yllekläder som ashluslaykvinnorna väver. Ashluslayindianerna har anpassat sog och sitt leverne till förhållandena i denna miljö. Djur och växter ger mat och material för bostäder, kläder, husgeråd, verktyg och vapen. Vapnen är här av trä, då det är ont om sten. Metall förde först européerna med sig, samtidigt med sjukdomar och brännvin. Ashluslayindianerna lever på jakt, fiske och jordbruk. De samlar också vilda frukter och bär, ätliga växter och honung från vilda bin. Arbetet fördelas på ett naturligt sätt mellan könen. Männen jagar småvilt och struts med pil och båge samt med ett typiskt sydamerikanskt kastvapen, bolan. Det består vanligen av två-tre stenar fästa i linor, som snärjer in villebrådet, för det att det ramlar omkull när stenarna med sina linor snor sig runt dess ben. Här hos ashluslayindianerna använder man inte stenar till bolan utan träklumpar. Männen fiskar också i floden med nät och håvar, som de knutit av caraguatáväxtens fibrer. Av dessa gör de också korgar och snören. Kvinnorna tar hand om jordbruket. De odlar majs, maniok, bönor, tobak. Det viktigaste redskapet är en spade av trä. Även vävning och keramiktillverkning sköts av kvinnorna. Textilierna är mycket vackra i olika färger. Lerkärlen görs utan hjälp av drejskiva. Kvinnorna bygger upp dem i spiraler med band av lera. Sidorna jämnas till med spaltar av trä. Ashluslayindianerna har husdjur. Främst kor, getter, får, höns, hundar och katter. Men ibland också hästar. Hästen kom till Amerika med européerna, ashluslayindianerna fick den från pampasindianerna i söder. De är dock inga bra ryttare. De går hellre till fots. Hästen är för dem i första hand lastdjur på de långa färder de ofta måste göra, när jakten går dåligt. När de rider använder de stigbyglar av trä. Såsom det här beskrivs levde ashluslayindianerna ännu under 1930-talet, då en svenk etnograf, Stig Rydén, sist besökte dem. Hur de lever idag är obekant.
1Ask med piller, omgifna af vax. Kina. (Stolpe, Hjalmar, 1880, Den allmänna etnografiska utställningen, specialförteckning, Stockholm)
1Asmatskölden tillverkades i gamla tider inför en huvudjakt. Den representerade några namngivna förfäder som behövde hämnd men även alla förfäder. Deras samfällda magiska styrka säkrade framgång i huvudjakten och var ett skydd för släktens krigare. (Med världen i kappsäcken, s. 358).
1Att få gå i skolan var efetrtraktat. En utbredd läs- och skrivkunnighet var en av förutsättningarna för Japans snabba modernisering. Här tre skolbarn och ett yngre syskon. (Wagner, Ulla "Det drömda Japan, Ida trotzigs fotosamling från Meiji-tidens Japan", 2009, sid.33.)
1Att föda upp och träna jakthökar var en konst på Stens tid (Ekman 2013:112)
1Att måla ansiktet med "pai-pai" ger skydd mot den brännande solen. Taparau med ylletofsar är Guajiraynglingens enda klädeddräkt. Greenwood,M 1983
1Auroville, Indien, New Age-staden. Auroville grundades i mitten av 1960-talet av anhängare till de andliga ledarna Sri Aurobindo och "Modern". Auroville är tänkt som ett utopiskt projekt där det materiella vardagslivet och andligheten ska mötas. Centrum i staden är Matrimandir, en meditationshall varifrån det "supramentala ljuset" strålar ut över staden och dess invånare. 2006-10-06 (text från hemsidan www.etnografiska.se).
1Australier tuggande färgträ (fototext)
1Avbildad på tavla 4, fig.18 i E. Nordenskiöld, Präcolumbische Wohn- und Begräbnisplätze an der Süd-Westgrenze von Chaco.
1Avbildad på tavla 5, fig.2 i E. Nordenskiöld, Präcolumbische Wohn- und Begräbnisplätze an der Süd-Westgrenze von Chaco.
1Avbildad på tavla 5, fig.3 i E. Nordenskiöld, Präcolumbische Wohn- und Begräbnisplätze an der Süd-Westgrenze von Chaco.
1Avbildad på tavla 5, fig.4 i E. Nordenskiöld, Präcolumbische Wohn- und Begräbnisplätze an der Süd-Westgrenze von Chaco.
1Avbildad på tavla 5, fig.6 i E. Nordenskiöld, Präcolumbische Wohn- und Begräbnisplätze an der Süd-Westgrenze von Chaco.
1Avbildad på tavla 5, fig.7 i E. Nordenskiöld, Präcolumbische Wohn- und Begräbnisplätze an der Süd-Westgrenze von Chaco.
1Avbildad på tavla 5, fig.8 i E. Nordenskiöld, Präcolumbische Wohn- und Begräbnisplätze an der Süd-Westgrenze von Chaco.
1Avbildad på tavla 5, fig.9 i E. Nordenskiöld, Präcolumbische Wohn- und Begräbnisplätze an der Süd-Westgrenze von Chaco.
1Av jordbävning raserad byggnad, anteckning av Hartman.
2Av jordbävning raserade byggnader, anteckning av Hartman.
4Av jordbävning raserat hus, anteckning av Hartman.
1Azteker; kvinnotyper, ant.av Hartman.
1Azteker (pipiler); kvinnor och barn, fotoanteckning av Hartman.
1Azteker (pipiler); kvinnortyper, fotoanteckning av Hartman.
2Azteker (pipiler); kvinnotyper, fotoanteckning av Hartman.
1Azteker (pipiler) manstyper, fotgrafianteckning av Hartman.
1Aztekiska kalenderstenen. Nationalmuseet i Mexiko. Den s.k. aztekiska kalenderstenen. I centrum solgudens ansikte, tecknen för "rörelse" samt för de fyra förgågna världsåldrarna. Mittpartiet omgives av de 20 dagtecknen, solstrålar m.m. Det hela inramas av solens och eldens ormar med människohuvud i de öppna gapen samt mellan stjärtarnas hieroglyfer, som angiva datum för den nuvarande (aztekiska) solens - världens- födelse. Fotoanteckningar Linné.