logo

Carlotta - the museum database

OBJTXTMagasinet - text

CountValue
1David Hummel hos Tebbu tibetanerna Östra flanken av det tibetanska kulturområdet utgjordes, innan det kommunistiska maktövertagandet i Kina, av ett lapptäcke av tibetanska små kungadömen och klosterstater. Längst i nordost låg Choni, ett kungadöme med ett berömt kloster, med ett av den tibetanska civilisationens stora tryckerier. Södra delen av riket beboddes av tebbu (tewo) tibetaner, som i orostider fick tjäna som kungens fotfolk i armén. De fick strida mot andra tibetaner, mot kinesiska muslimer, hui och mot banditarméer. 1930 tog sig David Hummel (1893-1985) under strapatser och på oroliga vägar upp till detta område, främst för att samla växter och insekter. Han var Sven Hedins läkare under dennes sista expedition, men bedrev även egen forskning. I Choni mötte han svensk-amerikanska missionärer, som tog honom till Drakana dalen, söder om de höga Min Shan bergen. I denna isolerade dalgång med sina fyra byar och gemensamma kloster gjorde han en unik insamling av tebbu-tibetanernas materiella kultur.
1Den här rocken syddes av Khanyisile Mjwera. Hon fick sluta skolan i fjärde klass, när en broder, som var familjens försörjare, dog. Hon fick jobb som hemhjälp. Hon lärde sig sy på maskin och började göra plagg till försäljning, men det var svårt att hitta ställen där hon kunde sälja. Hon provade först i Johannesburg och sedan i Durban. Sedan 2001 hyr hon ett stycke trottoar mitt i stan för 10 Rand i månaden. Några vita markeringar i trottoaren anger hennes område. Det blir långa arbetspass i bullret på Prince Edward Street, men det går runt. Innan hon fick den uppmärkta rektangeln på trottoaren var det alltid problem med polisen. Halslinningen har hon hittat på själv, men hon ser att andra tar efter. Mönstret kan hon sy för att hon har en Overlockmaskin. Den köpte hon 2003, när hon hörde om en affär som hade ett erbjudande på R 1000 för maskinen. Då hade hon sparat i flera år till en modern symaskin. Den första maskinen hade hon köpt för sparpengar från hushållsarbetet. Det var 1990 och 12 år senare hade hon alltså fått sin lilla rörelse att fungera. Materialet köper hon för sju rand per meter från Kwa Mtapuna Stoho Shop på samma gata. Hon har rockar i pastellfärger, syren, rosa, lindblomsgrönt. Men "den färg som säljer bäst är aprikos".
1Den svensk-norske generalkonsuln i Rio de Janeiro, Brasilien, Lorents Westin var så vitt vi vet aldrig i Angola, men skickade ändå hem en "angolansk dubbelkniv" från Brasilien. Har den kommit till Brasilien genom ett handelsfartyg från Angola?
1En "paké Congo", ett rituellt kraftföremål som innehåller en del av kraften hos en lwa - en gudomlighet eller ande inom haitisk vodou. Tillverkarens syfte är att med hjälp av ritualer och olika substanser fånga in andens kraft i föremålet för att skydda sig mot ondska, sjukdom och olycka. Efter revolutionen (1791) i Haiti och den afrikanska befolkningens självständighet (1804) levde afrikanska tankesätt och kulturuttryck vidare där, till skillnad från övriga Karibien där slaveri och kolonialism undertryckte det afrikanska. I haitisk vodou tillverkar man än idag dessa paké kongo, som till utseende och funktion är mycket lika de minkisi som användes i Kongo för att fånga in och bruka andars kraft.
1En kalebass med glödristade bilder av en begravning av en hövding eller högt uppsatt person. Hos
1Etnografiska museets har inte bara samlingar och utställningar. Det finns även ett bibliotek med ungefär 45000 böcker och tidskrifter. Det är också en viktig del av museet och dess samlingar.- Bibliotekets samlingar innehåller litteratur främst om utomeuropeiska kulturer och ursprungsbefolkningar inom ämnen som etnografi, antropologi, arkeologi, religions- och konsthistoria. Även ämnen som konst och konsthantverk, textilier och klädedräkt i utomeuropeiska kulturer tillhör bibliotekets bevakningsområden. Det går inte att låna hem böckerna men det är öppet för alla intresserade om man bokar tid. Det går att göra per telefon 08-519 550 12 eller via mail E-post: bibliotek@etnografiska.se
1Gustaf Bolinder beviljades 15 000 kronor inför sin och hustrun Esters forskningsresa till Södra Afrika 1948-49. Under resan besökte man Portugisiska Väst- och Östafrika (Angola respektive Mozambique), Sydrhodesia (Zimbabwe), Swaziland och Sydafrika. Till de etnografiska museerna i Stockholm och Göteborg förde de hem mer än 1000 föremål. Pengarna beviljades av Kung Gustav V genom Kungliga Vetenskapsakademien och hämtades från så kallade lotterimedel. För de svenska upptäckts- och forskningsresande som var mest aktiva var finansieringen av resorna ett stort bekymmer. Expeditioner bestod ofta av olika medarbetare som assistenter, fotografer, lokala tolkar och vägvisare som medförde stora kostnader. Det handlade ofta om långväga resor, med kostnader för teknisk utrustning, inköp och frakt av föremålen man samlade in. Få expeditioner fick direkt statsunderstöd. Vanadis- och Vega-expeditionerna och några av Sven Hedins expeditioner är exempel på statsunderstödda expeditioner. De flesta expeditioner bekostades av en blandning av privata mecenater, privata stiftelser och forskningssällskap, som Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi och inte minst i efterskott genom att etnografiska museer köpte in föremål av resenärerna.
1Huvud till ekpe-dräkt från korop-folket i Kamerun. Ekpe är det hemliga leopardsällskapet som fick stor spridning i regionen under förkolonial tid. Janus-ansiktet kan symbolisera manliga (mörk) och kvinnliga (ljus) aspekter av de andliga krafter som sällskapet hade. Insamlad av handelsmannen Fridolf Peterson under1890-talet i området kring Akpa Yafe-floden, som är gränsflod mellan Nigeria och Kamerun.
1I limbo mellan hinduism och kristendom Biskop Johannes Sandegren berättar på 1920-talet om hur han i sitt missionsarbete hanterat en eldtång som sedan förts till Uppsala. Sandegren använder benämningen trollstav i sin text. Samtidigt berättar han att denna typ av föremål var en slags eldtång av metall, med ringar i ena änden, och att den användes av heliga män. Just den här eldtången är en gåva av Gurusaami från Usilampati. Enligt beskrivningen tycks Sandegren och Gurusaami ha haft ett relativt vänskapligt förhållande. De träffades regelbundet under en period och samtalade om religiösa frågor. Gurusaami gick i lära hos en guru. Av denne fick han tre gåvor som var betydelsefulla för hans fördjupade kunskaper i hinduism; dels en eldtång, och dels två gudabilder. Sandegren gav å sin sida en bibel till Gurusaami. Så småningom ansåg Gurusaami att han inte behövde bilderna med de hinduiska gudarna. Han upplevde att han fick likvärdig kraft genom bibeln och dess kunskap. Men eldtången skulle enligt gurun ge Gurusaami liv så länge han bar den, och därför ville han inte göra sig av med den. Sandegren berättar att Gurusaami sedan läste i Johannes evangelium att den som tror på Kristus inte skulle dö. Efter en lång tids tvekan bröt Gurusaami med sin guru och gav eldtången till Sandegren. Han ville då döpas för att få kraft och beskydd av sin nye guru, Kristus. Dopet blev dock aldrig av. Vi får veta att det krävdes betalning, och att Gurusaami saknade medel och därför drog sig undan. Men vad hände sedan? Hur blev Gurusaamis liv därefter, i detta limbotillstånd, utan kraft och beskydd från vare sig hinduisk eller kristen gemenskap? Varför kunde han inte få döpas utan betalning och känna sig trygg? Gurusaamis fortsatta öde förblev okänt för Sandegren, men i en samlingsskrift över Svenska kyrkans mission berättar Bertil Envall om anledningen till att man begärde betalning för dopet. Genom att begära en formell ansökan och betalning sökte missionärerna undvika att bli beskyllda för att köpa konvertiter som ville ha ??? materiella fördelar. Det syftar på sådant som en brunn, hälsovård, skolgång och bättre hus, vilket de nykristna kunde få hjälp med. Missionärerna upplevde att det fanns risk för beskyllning om materiella fördelar särskilt i de distrikt där det skapats en massrörelse av konvertering. Betalningen - en rupie vilket vid denna tid motsvarade en krona - gavs av missionärerna betydelsen av ett första offer till Jesus. Eldtången, tillsammans med andra föremål som nykristna skänkt, utgör ett led i den konverteringsprocess missionärerna arbetade för. Med tanke på hur centrala föremålen varit i människornas hinduiska vardag kan dessa gåvor i sig betraktas som ett första offer till Jesus. Missionärernas berättelser visar också att omvändelseprocesserna inbegrep ömsesidiga förhandlingar på både institutionell och individuell nivå där utbytet av föremål spelade en viktig roll.
1kauri
1Kipande, metallhylsan för "native pass", bars i en snodd runt halsen, under kolonialtiden. Starkt föremål enl. wilhelm Östberg/LM
1Lotten lådor Selanders halsband med tillhörande lite berättelse
1När det är dags att kavla upp ärmarna Den är en klänning, förstås. Men ännu mer är den en arbetsrock och vardagsplagget för många, många zulukvinnor. När det är dags att ta itu med något drar man på sig arbetsrocken. Det är som att kavla upp ärmarna. "Den är min egen. Det är något helt annat än de uniformer som arbetsgivare tillhandahåller åt dem som arbetar i deras hus. Unga kvinnor hatar verkligen de där uniformerna, som de blir tillsagda att ha på sig. Våra egna arbetsrockar är våra!" Plagget kan också ingå i äktenskapsförhandlingar. När en ung man vill gifta sig ger han gärna flickans mamma en snygg rock, med ärmar (de är förstås dyrare än de utan ärmar). Det räcker inte med den, men den ska vara med i bilden. Och den ska vara snygg. Man kan inte komma med en som är enkelt sydd.
1OBS Föremålet ingår ej i utställningen utan det representeras av ett fotografi
1Sven Hedin är känd för sina omfattande forskningsexpeditioner i Centralasien. Den etnografiska samlaren som en ensam och stark man är en schablonbild. I själva verket var insamlandet resultatet av många skickliga människors strapatsrika arbete. Sven Hedin var en framstående organisatör som själv allt oftare verkade i bakgrunden. Mellan 1927 och 1935 befann sig upptäcktresanden och geografen Sven Hedin (1865-1952) åter i Kina för att genomföra sin sista stora expedition. Denna gång var han inte ensam utan hade ett stort antal medarbetare med sig från flera olika länder. De var huvudsakligen naturvetare, men denna gång fanns där också etnografer och arkeologer. De arkeologiska samlingarna återlämnades (repatrierades) till Kina under 1950-talet, medan de etnografiska samlingarna exporterades med tillstånd av de kinesiska myndigheterna och finns i dag i huvudsak på Etnografiska Museet. Sven Hedin deltog i förvärven, men till största delen spårades föremålen upp och köptes av Gösta Montell. Han hade, i sin tur, hjälp av medarbetare som talade kinesiska och mongoliska, kände templen i Inre Mongoliet, antikbodarna i Beijing och hade kontakterna för att berika samlingarna - F.A. Larsson, Georg Söderbom, Joel Eriksson och Ferdinand Lessing. Den stora samlingen består därför av många delsamlingar från många olika platser. De har mycket varierat innehåll, men främst avsågs de stödja Hedins projekt att för den västerländska publiken presentera den nordliga, tibetanska buddhismen.