logo

Carlotta - the museum database

OBJTXTUtställningstext, Korsvägar

CountValue
1Amulett (macanon) och kännemärke i form av en kort stav för medlem av profetrörelsen Khaki. Alla följare ägde en sådan canon, vilken de bar med sig eller grävde ned i huset som skydd mot häxor och onda makter. De inhamrade stiften av järn eller mässing i änden på staven gav den kraft nog att ”skjuta” ned häxor (bandoki). Profetförsamlingarna växte fram just i de områden i nedre Kongo där svenska missionärer var som mest aktiva. Missionärerna var mycket ambivalenta till profetrörelserna, som ansågs uppmuntra till synd och rekrytera medlemmar från missionen. Samtidigt bidrog Ngunza-rörelsen till en nyväckelse bland de protestantiska kyrkorna i båda Kongostaterna. Till sist påverkades även de svenska missionsförsamlingarna, som för första gången började tillåta ”afrikanska inslag” som trummor och extatiska uttryck som en del av gudstjänsten.
1Amulett (macanon) och kännemärke i form av en kort stav för medlem av profetrörelsen Khaki. Alla följare ägde en sådan canon, vilken de bar med sig eller grävde ned i huset som skydd mot häxor och onda makter. De inhamrade stiften av järn eller mässing i änden på staven gav den kraft nog att ”skjuta” ned häxor (bandoki). Profetförsamlingarna växte fram just i de områden i nedre Kongo där svenska missionärer var som mest aktiva. Missionärerna var mycket ambivalenta till profetrörelserna, som ansågs uppmuntra till synd och rekrytera medlemmar från missionen. Samtidigt bidrog Ngunza-rörelsen till en nyväckelse bland de protestantiska kyrkorna i båda Kongostaterna. Till sist påverkades även de svenska missionsförsamlingarna, som för första gången började tillåta ”afrikanska inslag” som trummor och extatiska uttryck som en del av gudstjänsten.
1Amulett eller kraftföremål i form av ett snigelskal med medicinpaket (bilongo). En nkisi är en ande från de dödas land som har bundits till ett kraftföremål, vilket också kallas nkisi. Anden och föremålet kan bota och hjälpa, men också straffa, skada och orsaka sjukdomar. Behållaren till en nkisi kan se ut på en mängd olika sätt. När den som här består av en snäcka eller snigelskal var den till för att hjälpa mot problem i mage och livmoder. Kongofolken jämställde i talesätt ett barn i sin mammas mage med en snigel i sitt skal.
1Amulett eller kraftföremål i form av ett snigelskal med medicinpaket och snöre. En nkisi är en ande från de dödas land som har bundits till ett kraftföremål, vilket också kallas nkisi. Formen på föremålet är ofta en ledtråd till vilka funktioner det har haft. En nkisi i form av en hundskulptur var till för att jaga osynliga häxor medan en nkisi som fanns i en snäcka användes för problem i samband med barnafödande, eftersom kongofolken jämförde ett barn i magen med en snigel i sitt skal. Vid behandling drack patienten palmvin som hade blandats med medicinen i snäckan.
1Amulett eller kraftföremål i form av ett vitt musselskal. Vi vet idag inte exakt vad föremålet haft för funktion men det kan ha ingått tillsammans med fler snäckor i ett större halsband eller använts för sig själv. Levande musslor var en bild för det levande fostret i livmodern och därför användes musselskal och snäckskal vid ritualer som gav havande mödrar hälsa och en säker förlossning.
1Amulett eller kraftföremål som består av fyra musselskal. En nkisi är en ande från de dödas land som har bundits till ett kraftföremål, vilket också kallas nkisi. Anden och föremålet kan bota och hjälpa, men också straffa, skada och orsaka sjukdomar. Nkisi delades upp i olika grupper, efter funktion och efter var de andar höll till som ritualen ville frammana. Generellt var de nkisi-andar som fanns ”däruppe” manliga, aggressiva och botade sjukdomar på överkroppen, medan andar som fanns ”därnere” under jord och vatten var kvinnliga, mindre kraftfulla och botade till exempel magåkommor och barnlöshet. Den här amuletten bands över magen på barn som drabbats av navelbråck.
1Amulett i form av ett kors från Songolo-territoriet. Texten som följde med föremålet från svenska missionskyrkans utställning lyder: ”Ett minne från den första katolska missionen på 1400-, 1500- och 1600-talet.” Idag hävdar många forskare att detta föremål inte är en kopia av en europeisk symbol. Snarare är det en hybrid, ett slags materiell mötesplats mellan äldre kongolesiska symboler och det kristna korset och mellan kongolesiska och europeiska trossystem. När det här korset samlades in i början av 1900-talet kallades det för santu—från portugisiskans santa cruz, ’heligt kors’—och användes för att ge lycka vid jakt. En präst fick inviga föremålet och varje gång jägaren fällde ett större byte, stänktes lite av dess blod på korsets ”hjärta”—det lilla hålet i mitten. Korset brukade hängas på en husvägg eller från ett tak då det inte användes.
1Amulett i trä med medicin inbäddad i kåda. Nkisi-kulten innefattade en stor mängd olika föremål, från skulpturer och stenar till olika typer av behållare, som tygknyten, keramikskålar, flaskor och snäckor. En nkisi är en ande från de dödas land som har bundits till ett kraftföremål, vilket också kallas nkisi. Amuletter var ofta en del av en större samling rituella föremål som tillhörde en viss kult. En präst ägde själv en för kulten betydelsefull skulptur eller behållare medan de som invigdes i kulten gavs mindre viktiga föremål eller små skulpturer—ibland kallade ’barn’ till nkisi.
1Arkeologisk bronsbild av en sittande Buddha som är omgiven av sju sittande Buddhor i relief. Bronsbilden köptes i byn Borazan i oasen Khotan, av den svenske forskningsresanden Sven Hedin år 1896. I brev hem skriver Hedin att han själv inte gjort några större upptäckter men att lokalbefolkning dagligen kom till honom med arkeologiska föremål till försäljning. I slutet av 1800-talet blev det känt att arkeologiska fynd hade gjorts i Centralasiens öknar och oaser som kunde kasta ljus över både österlandets och vår egen civilisations tidiga historia. I det extremt torra ökenklimatet hade skrifter, målningar, skulpturer och vardagsföremål bevarats. De befanns rika på information om den period för två tusen år sedan då buddhismens fördes vidare från Indien till Kina. Sven Hedin ägnade under sin första expedition 1893–97 mycket tid åt att utforska det vida Tarimbäckenet med dess floder och öknar. Han besökte kända fyndplatser i närheten av oasen Khotan och ute i Taklamakanöknen sökte han spåren av övergiven bebyggelse. Här fann han ruinerna av Dandan Öiliq och Kara Dung från århundradena efter Kristi födelse. Dessa orter efter södra Sidenvägen hade haft en befolkning av bönder, handelsmän, militärer, administratörer och buddhistiska munkar.
1Arkeologiskt terrakottaföremål föreställande en tvåpucklad kamel. Typiska fynd från Khotan är just små terrakotta figurer som föreställer människor eller djur – ofta apor. Det här föremålet är inköpta från lokalbefolkningen av forskningsresanden Sven Hedin. Mellan 1893 och 1897 reste Hedin genom bland annat Pamir, Tarimbäckenet med Taklamakanöknen och norra Tibet. Han fann 1895, under korsandet av Taklamakan, ruinerna av två stora buddhistiska städer som var begravda i flygsanden. Väggmålningar därifrån visade på indiskt, grekiskt och persiskt inflytande. Vidare förklarade han bland annat floden Tarims lopp samt hur den vandrande sjön Lop Nor fungerade. Sjön torkade ut 1972 och bildade en saltöken. I saltöknen kring Lop Nor genomförde Kina en mängd atombombstest med början 1964 fram till juli 1996 då den sista genomfördes. År 2012 beslöt Kina påbörja sanering av platsen. Idag utvinner man gas och olja i den i den obeboeliga Taklamakan öknen.
2Armband för hövding av järn. När en hövding blev installerad fick han (eller i vissa fall hon) flera symboliska kraftföremål som hörde till ämbetet: de viktigaste var viska, stav, svärd, mössa, leopardskinn, dubbelklocka och flera järnarmband. Järn är ett material med särskild betydelse för det gamla Kongoriket: i vissa myter är den förste kungen en smed och smeder hade därför en viktig roll vid kröningen av kungen, Mani Kongo.
1Bamburöret kommer från höglandet i västra Kenya. Det beskrivs som ett föremål kvinnorna använde för att tvätta händerna med innan de skulle mjölka djuren eller mata barnen. De fyllde röret med vatten, hade det i knät och lät vattnet rinna ned.
1Begravningsmask av guldbleck i tre delar som nitats samman. Ögonen är av snäckskal med pärlemorsidan framvända. Masken är målad med det röda färgpigmentet cinnober som förknippas med skyddande egenskaper. Flera hål finns på båda sidorna av masken troligen för att sys fast på textilierna som omgav mumiebylte. Inom den andinska världen förekom ofta att man vid begravningar av personer med hög status placerade en eller flera masker på mumien. Beroende personens anseende kunde maskerna vara av olika material och de varierade också i tjocklek, metall sammansättning och utsmyckning.
1De flesta av dessa mynt som är uppträdda på ett snöre är insamlade av Nils Peter Ambolt som deltog på den svensk-kinesiska expedition till Centralasien 1927-35. Expeditionen var under de sista åren finansierad av Kinas regering med uppdrag att undersöka möjligheten till att anlägga bilvägar längs de forna karavanvägarna. Nils Peter deltog 1927–33 och samlade då in dessa äldre mynt. I Kina liksom på många andra platser i världen tror man att den äldsta typen av ”mynt” var kaurisnäckor. Från början så som de var och senare som kopior tillverkade i t.ex. brons. Senare typer av mynt var bla i form av ”spadar” och ”knivar”. Runt 200 f.v.t standardiserades valutasystemet och alla lokala varianter förbjöds. Mynten var runda med ett hål i – ett utseende som de kinesiska mynten behöll genom århundrandena. Vid sidan om mynten fanns även andra valutasystem som t.ex. rullar av siden som var vanligt i handeln med utländska parter, eller som betalning och bestickning till nomadiska grupper för att undvika konflikter. Papperspengar började att användas i större utsträckning på 900-talet under Songdynastin, men det var under mongolernas styre på 1000-talet som fiatpengar för första gången introducerades. Fiatpengar innebär att valutan inte motsvaras av en reserv av tex guld utan att värdet enbart garanteras av en institution – i praktiken nästan alltid en stat. Idag är de flesta valutor fiatpengar som tex amerikanska dollars och svenska kronor.
1De här mynten av koppar är insamlade av den svenske missionär Lars Erik Högberg. Han verkade i det som idag är den kinesiska provinsen Xinjiang mellan åren 1894 och 1916. Han tillhörde den första svenska missionärsgruppen som grundade en missionsstation i oasstaden Kashgar år 1894. Mynten som är äldre än så har han troligtvis anskaffat under sin tid i staden. Staden Kashgar ligger i en bördig oas vid foten av Pamirbergen mellan en väldig öken och en enorm bergskedja. Staden har sedan bildade varit en viktig knutpunkt mellan olika handelsrutter. I staden möttes färdvägarna från Centralasien, Indien, Pakistan och det forntida Persien. Karavanrutterna från östra Kina, norr och söder om den fruktade Taklamakanöknen korsades åter i staden. Här kunde man vila, handla eller lasta om och byta från jakar till kameler. Idag är staden startpunkten för Karakoramvägen som förbinder Kina och Pakistan och som är världens högst belägna asfalterade väg. Vägen är ett populärt turistmål på grund av det höga läget och närheten till de högsta bergstopparna.
2Dekorerad kvinnodräkt av fiskskinn från lake. Dräkten kom till museet 1926 från Etnografiska Museet i St Petersburg. Vissa dekorationer hade en djup symbolisk innebörd där dräktens kanter symboliserade flodens livskraft. En kvinna med förmågan att skapa starka mönster hade hög status. Dekorationerna kunde också ha en skyddande effekt som kom från kvinnans skapande energi i arbetet med dräkten. Många dräkter visar mönster med kinesiska influenser. En stor del av Amurflodens lopp utgör en gräns mellan Ryssland och Kina. I århundraden har Amurfloden varit en historisk korsväg för handel och kulturellt utbyte, där tankar, traditioner och varor flödat i olika riktningar. I Nanais mytologi berättas om hur härskarinnan över undervattensvärlden, den gamla kvinnan Doro-mama, skapade ett överflöd av fisk i floderna. Vissa typer av fisk vördades speciellt. Laken hade en skyddande effekt. Ett förkläde gjord av lakens skinn kunde skydda jägaren om en tiger skulle anfalla. Rudan ansågs förstå mänskligt tal och gärsen torkades och bands fast vid vaggan för att skydda barnet mot onda andar.
1Den här vågen är från början av 1900-talet och var till för att väga upp silver. Den här sortens våg användes över hela Kina, då man betalade med omyntat silver. Ädla metaller som guld och silver har i den gamla världen används att betala med genom historien. I Kina var de första inhemska mynten gjorda i koppar. Från 1400-talet blev silver istället för kopparmynt allt vanligare. Den ökande efterfrågan på silver i Kina och i världen, kunde bland annat tillgodoses genom globalisering, kolonialism och tvångsarbete genom t.ex. spanjorernas import av silver från Pototsí, världens största silverfyndighet i dagens Bolivia. Det var två världsbilder som krockade med varandra. I den andinska världen – platsen för världens största silverfyndighet – värderades de ädla metallerna som guld och silver aldrig som valuta utan uppfattades som levande väsen - något enbart för kungar och gudar.
1Dervishskålen av mässing har inläggningar i koppar och silver. På utsidan syns utsmyckningar och arabisk kalligrafi. Dervisch betyder fattig på persiska och är ett begrepp för medlemmar olika muslimska sufiordnar eller brödraskap. En av de mer kända sufiordnarna är de dansande mevlevi-dervischerna från Turkiet som i sin ritual virvlar runt till flöjtmusik. På arabiska kan sufierna kallas faqir, som betyder just fattig. Att behöva be om hjälp skapar ödmjukhet. Skålen som också har en pip används dels för att bära med sig vatten, men också för att be om almosor.
1Dessa två vikter sägs komma från Tbilisi i Georgien och är daterade mellan 1100-talet och 1300-talet. De och andra arkeologiska föremål köptes av den svenske orientalisten och konsthandlaren F.R Martin, i området på 1890-talet. Just vikter är både ett exempel på och en symbol för handel och utbyte. Staden Tbilisi bildades på 400-talet vid en av de korsvägar där Asien och Europa möts. Staden utsattes ofta för attacker eller erövrades av olika makter, men handeln frodades genom närheten till handelsrutter och konkurrerande riken. Återkommande konflikter mellan det Sasanidiska imperiet och Bysans försvårade och gjorde det mindre lönsamt för karavanerna att gå den gamla rutten längs sidenvägarna. En ny möjlig rutt var den som gick norr ut från Kaspiska havet och korsade bergskedjan Kaukasus för att så småningom nå Bysans via Georgien. Det är känt att den första karavanen lastad med siden tog den här rutten år 568. Någon gång efter 1300-talet miste rutten sin betydelse och de stora karavanerna slutade att komma den vägen.
1Det här är en bok som innehåller den första av Koranens trettio delar. Islams heliga text Koranen består av 114 kapitel (sura), men den är också indelad i trettio ungefär jämnstora delar, som kallas juz. I det uppslag som syns i montern syns hela det första korta öppningskapitlet Sura al-Fatihah (Öppningen), som reciteras vid varje muslimsk tidebön. Den första trettiondelen sträcker sig fram till andra suran al-Bakaras (Kon) 141 vers (ayat). Al-Bakara är Koranens längsta kapitel. Det anses ha uppenbarats strax efter att den första lilla gruppen muslimer emigrerat från Mecka till Medina år 622. Det som är den muslimska tideräkningens år 0. Kapitlet har fått sitt namn från verserna 66-72 som berättar om hur profeten Moses uppmanas av Gud att få sitt folk att offra en gul ko. Många av de judiska profeter som förekommer i Bibeln omnämns också i Koranen. Moses är den person som nämns flest gånger i Koranen, hela 136 gånger, under den arabiska namnformen Musa. Uppdelningen av Koranen i trettio delar har ingen innehållslig betydelse, utan har bara kommit till av praktiska skäl. Under fastemånaden ramadan läses en del per kväll. På så vis läses hela Koranen under ramadan.
1Detta lilla örhänge från dagens Iran, består av en turkos innefattad av mässing. Det samlades in och skänktes till samlingarna av missionären Elin Sundsvall, inför missionsutställningen år 1907. Kanske kommer turkosen ursprungligen från berget Ali-mersai. Det gruvtäta berget nära staden Neyshabur i det som idag är norra Iran, har försett världen med turkoser i mer än 2000 år. Turkoser var en av de handelsvaror som var eftertraktade både i väst och öst. Neyshabur hade en strategisk position längst de gamla sidenvägarna som länkade samman Anatolien, Medelhavet och Kina och var en gång en av världens största städer. Ett av världens centra. Staden utplånades nästan helt och hållet på Djingis Khans order. Enligt ordern skulle inte ens en katt eller hund lämnas levande. De döda kropparna staplades i pyramider som en varning till andra städer om vad som väntade om de gjorde motstånd. Att totalt utplåna vissa städer var en beräknande taktik från mongolerna för att få alla andra städer att ge upp.
1En bit kopal med medicinska egenskaper. Kopal kommer från kåda av träd (Copaifera) och är ett fossilt harts som är vanligt kring Kongofloden. Förr användes kopal som ingrediens i lack, men brukades i nedre Kongo även som medicin med övernaturliga egenskaper. Denna sägs ha smärtstillande effekt.
1En flerfärgad sten med vidhängande vit snäcka. Detta kraftföremål, nkisi, användes i kulten Mbenza. En nkisi är en ande från de dödas land som har bundits till ett kraftföremål, vilket också kallas nkisi. I ritualer för Mbenza brukade deltagarna måla sig själva i samma röda och vita färg som de rituella föremålen. De målade sig runt ögonen och sjöng: O, streck kring ögonen, Förståelsens ögon. Vitt är det, De markerar med krita. Präster och kultmedlemmar målade ringar runt ögonen med vit färg för att symboliskt underlätta seende in i det vita, andarnas värld, som kallades Mpemba.
1En klump vit lera (luhemba). Hos kongo-folket är den vita färgen den viktigaste symbolen för döden, de döda och de dödas land, Mpemba. Mpemba betyder bokstavligen "krita" eller "kritvitt" och vit färg användes i en rad rituella sammanhang i den förkristna (och även den nykristna) kulturen till att måla kroppen, skulpturer och föremål. Färgen hämtades från den vita lera som finns i flodbäddar och som innehåller kaolin. Leran kallas också mpemba, liksom den jord som hämtades från gravar och som användes som en mycket kraftfull ingrediens i olika rituella föremål.
1Fanspetsen placeras längst upp på toppen av den stång som håller upp fanan. Dekorerade fanspetsar användes och används vid religiösa ceremonier i stora delar av den muslimska världen. Denna är från Moussoro i dagens Tchad. Platsen ligger nära den försvunna historiska huvudstaden Nijmi i det gamla Kanem-Bornu-riket, som blev muslimskt mellan 1000-1200-talet. Det här området genomkorsades av olika trans-sahariska handelsrutter sedan 500-talet e.v.t. och framåt. Samma rutter användes också av pilgrimer.
1Fat från Tunisien dekorerad med arabiska texter. Insamlat av Aly Ben Salem. Aly Ben Salem föddes 1910 och växte upp i Tunisien. Han studerade konst i Tunis och Paris. I Paris fick han kontakt med den svenska konstnärer och besökte redan på 1930-talet Sverige. Från slutet av andra världskriget fram till sin död 2001 tillbringade han den mesta av tiden i Sverige och Stockholm. Han var politiskt aktiv och deltog i möten och demonstrationer i frågor som rörde hemlandet. Han samlade också in föremål till Etnografiska museet och deltog i att sprida kunskap om arabisk kultur, religion och språk. Här var han också aktiv konstnär och hans tavlor dyker upp på auktionsverk då och då. Hans konst visar ofta kvinnofigurer eller sagolika djur i gouacheteknik.
1Fotografi från Västgrönland sommaren 1915 av konstnären Ossian Elgström. Ungefär 90 % av befolkningen bor på de västra delarna av Grönland. När fotografiet togs var mycket av de äldre fångsmetoderna, byggnadsskicken och klädedräkterna fortfarande i bruk. En hel del förändringar började dock ta form under början av 1900-talet som beskrivs som en brytningstid i Grönlands historia. Nu drygt hundra år senare närmar sig en annan brytningstid i och med klimatförändringar och smältande isar. Med hjälp av laserscanner från satelliter beräknas att 277 kubikkilometer av Grönlands is försvinner varje år. En issmältning som kommer ge högre havsnivåer, vilket innebär ett direkt hot mot många ö-nationers existens. Men för grönlänningarna själva kan issmältningen också innebära en väg till självständighet från Danmark, bland annat genom möjligheter till oljeutvinning och gruvdrift. Över hela världen satsar företag på att utnyttja de nya affärsmöjligheter som uppstår när klimatet förändras.
1Fotografi från Västgrönland taget av Ossian Elgström 1915. Föreställer en liten pojke som paddlar kajak. Ordet kajak/ qajaq' betyder ”båt för män”. De tillverkas efter ägarens mått och blir som en förlängning av den egna kroppen. Det var mycket viktigt att kunna precisionsmanövrera och rolla kajakerna. Att kunna vända tillbaka en kapsejsad kajak var livsviktigt att behärska i de kalla vattnen kring Grönland. Vid de grönländska rolltävlingarna poängsätts 36 olika varianter av vändningar.
1Fotografi taget av Johan Peter Möller. Motivet skall vara stranden vid Nuuk och visar hur fångsten styckas. Fotografiet tillhör en samling med fotografier från Andra Thule-expeditionen (1916-18). I början av 1900-talet uppförde polarforskaren Knud Rasmussen en handelsstation vid boplatsen Uummannaq som fick namnet Cape York Station Thule. Efter det kom hela området att kallas för Thule och expeditionerna fick namnet Thuleexpeditioner, då de ofta utgick eller finansierades med medel från handelsstationen. Thule heter idag Qaanaaq och är den största staden i den norra delen av kommunen Qaasuitsup på nordvästra Grönland. Om klimatförändringarna fortsätter kommer det bli svårt att bo kvar i dessa delar eftersom mycket av fångstverksamheten och transporterna är beroende av att havsisen är farbar under cirka nio månader per år.
1Fotografi taget av Ossian Elgström 1915 vid Sukkertoppen, Västgrönland. Den traditionella kajaken eller "qajaq" som den heter på Grönland, är fortfarande en inspiration för dagens båtdesigners. På vissa platser finns alltjämt ett krav att narvalsjakt ska ske på traditionellt sätt - dvs från en traditionell qajaq och med handgjorda lansar och spjut. Tillverkningen av en kajak var tidigare ett jobb för både män och kvinnor. Mannen var ansvarig för själva stommen och kajaken formades specifikt efter hans kropp. Kvinnornas jobb var att sy ihop skinn från 3-4 grönlandssälar som sträcktes över ramen. Numera tillverkas de flesta kajaker av glasfiber.
1Fotografi taget någon gång före 1917 av John Möller. Fotografiet tillhörde botanikern Thorild Wulff och donerades efter hans död till museet. Wulff deltog i en av Thule-expeditionerna vars syfte var att kartlägga Grönland, men han kom aldrig hem från denna resa. Hans öde berodde bland annat på smältande isar. Det var ovanligt varmt för årstiden och expeditionen sinkades av jökelälvar. Utan mat blev Wulff till slut för svag och utan is och snö kunde de andra inte dra honom på släden. Den 29 augusti 1917 gör han ett sista inlägg i resedagboken. ”Lade mig till ro kl 19, ty vill ej verka hämmande på mina kamraters rörelsefrihet, varpå deras räddning hänger”
1Fragment från gravsten med inristat kors eller dikenga-symbol från området kring Mukimbungu där den första svenska missionsstationen låg. Gravstenen påminner om att många i eliten i regionen under 1500-1600-talet var katoliker. Från 1920-talet och framåt började gravmonumenten tillverkas i cement eftersom det var mer tillgängligt än sten och murare från storstan då började flytta till nedre Kongo. Men gravkonsten och dess djupa symboliska innebörder har fortsatt att blomstra in i våra dagar och anpassas till det samtida samhället i regionen.
1Fragment från gravsten med skulpterat kors eller dikenga-symbol från området kring Mukimbungu där den första svenska missionsstationen låg. Korset påminner om den symbol, lånad från Tempelriddarna, som den portugisiska Kristusorden använde. Kristusorden introducerades i Kongo redan på 1500-talet, då flera medlemmar av hovet invigdes i sekten. Dess symbol blev den kristna kongo-talande elitens främsta kännemärke och användes på statusföremål, kläder och gravstenar. Vid utgrävningar i östra delen av det gamla Kongoriket (i Ngongo Mbata) har gravstenar hittats vid högstatusgravar som bär liknande kors och som dateras till mellan 1600-1800.
1Halsband eller amulett med fem små träkors. Föremålet var nygjort i början av 1900-talet och var inte invigt av en rituell specialist. Vi vet inte för vilket syfte halsbandet tillverkades, men korset användes bland annat för att bota bröstsmärtor och andra sjukdomar som ofta ansågs ha orsakats av häxor. Sjukdomar som till exempel sömnsjuka drabbade människor i regionen i stor omfattning kring sekelskiftet 1900 och förvärrades av matbrist och folkförflyttningar på grund av kolonialstatens militära operationer, plundring och tvångsarbete.
1I december 1895 kom den svenska forskningsresanden Sven Hedin fram till Khotan, en av de mest betydelse fulla oaserna längs södra Sidenvägen, belägen i sydvästra hörnet av Tarimbäckenet. Staden hade ett buddhistiskt förflutet med rika kloster och tempel. Buddhismens väg till Ostasien hade gått över Khotan. Khotan beboddes under de första årtusendet av vår tideräkning av sakafolket, som talade ett indoiranskt språk, innan dess uiguriska befolkning, med ett turkiskt språk, drivit dem på flykt. Hedin besökte Yotkan, en plats utanför nuvarande Khotan där arkeologiska fynd hittats. Han fann inget själv men erbjuds senare att köpa föremål från platsen. Typiska fynd från platsen är små terrakotta figurer som föreställer människor eller djur – som den här bakrtiska kamelen med packning.
1Kalebassen från Kenya har använts för att hämta vatten i. Flyktinglägret i Dabaab i östra Kenya är det största i världen. Det startade 1991 och idag bor 346 000 människor där. En tredjedel av dem har flytt från torka, de flesta från Somalia. Två gånger om dagen fylls vattentankar på som rymmer 10 000 liter vatten.
1Kalebass från Indien. För att kunna bära vatten i den har ett snöre virats kring kalebassen.
1Kalebass med inristade figurer och symboler. Även på denna kalebass har konstnären ristat en bild som föreställer en ledares begravning. Ledaren har den typiska korsvägsgesten, som pekar ut den horisontella barriären mellan världarna och den vertikala linjen som binder ihop människa, ande och Gud. I bilden finns också flera andra varianter av korssymbolen i form av hjulkors och diamanter. Dikenga-korsets symbolik om själens kretslopp, solens gång och världens enhet var allra mest uttalat i samband med dödsfall och begravning av en politisk ledare (mfumu).
1Kalk användes till många olika saker, inte minst i rituella och religiösa sammanhang. Blandat med aska från en eldstad var det en ingrediens i rituella kraftföremål. Blandningen användes också för att måla kroppen vid olika ritualer. Den vita färgen symboliserade de dödas land (Mpemba) och de varelser som fanns där, som ansågs ha vit hud. När européerna kom till Kongo, både på 1500-talet och 1800-talet, var en vanlig föreställning bland befolkningen att de vita var döda förfäders andar som återvände till de levande från Mpemba.
1Kannan av koppar är inköpt på 1890-talet i Baku som ligger vi vid en av de antika handelsvägarna från Centralasiatiska steppen till Europa. Staden var hamn för allt gods som skeppades vidare över Kaspiska havet, norr ut över Kaukasus och vidare över Svarta havet och mot Istanbul. Kaspiska havet har varit en länk i utbytet mellan Asien och Europa sedan romartiden. Baku utvecklades som en knutpunkt för handel och utbyte, som en länk mellan stäppen och väst. Det tar sig i uttryck i den historiska stadens byggnader och monument som bär spår av zoroastriska, kristna och islamiska influenser, samt spår av de sasanidiska, arabiska, persiska, ottomanska och ryska kulturerna, som alla spelat sin roll i formandet av dagens Baku.
1Kraftföremål, nkisi, i form av en tygpåse. Påsen innehåller cirka 70 mindre föremål som är helt täckta av gult pigment. En nkisi är en ande från de dödas land som har bundits till ett kraftföremål, vilket också kallas nkisi. I norra delen av de kongotalande folkens område kallades simbi-andar ofta nkita. Ritualerna hade liknande innehåll och mytologi och syftade till att främst lösa ”kvinnliga problem” med barnafödande och reproduktiv hälsa. De leddes också ofta av kvinnliga präster, vilket annars var ovanligt. Präster och medlemmar i nkita-kulten var tvungna att följa en mängd restriktioner vad gällde beteende, språk och matvanor. Så länge dessa följdes skänkte andarna hälsa och lycka till klanen, men om reglerna bröts kunde hemska olyckor drabba hela släkten.
1Kraftföremål, nkisi Musansi eller Mpuka (’epilepsi’). Både själva anden och knytet—dess fysiska kropp—kallades nkisi. Kongofolket ansåg att vattenandar (bisimbi) orsakar epilepsi och att anden nkisi Musansi kunde bota tillståndet och hjälpa när ett barn inte ville amma. Prästen (nganga) använde viskan (mpiya) som är fäst vid paketet som knytet för att åkalla anden och uppmana den att hela klienten. Kroppen kunde även vara en behållare eller skulptur. I sig själv var kroppen bara ett föremål, men ”laddades” under ritualer när den fylldes med olika mediciner (bilongo) som bestod av djur, växter, och mineraler. En ande ”fångades” i behållaren genom ritualerna. Medicinerna stod för andens olika egenskaper eller krafter och de handlingar som prästen ville få anden att utföra för klienten. Tillverkad av tyg, lera, fjädrar, metall och frökapslar.
1Kraftföremål (nkisi) i form av en tygpåse som innehåller en stor mängd mindre föremål, djur- och växtdelar med magiska egenskaper. Den innehåller också en stor mängd stelnat vitt pigment. En nkisi är en ande från de dödas land som har bundits till ett kraftföremål, vilket också kallas nkisi. En nkisi hade en särskild präst, särskilda ritualer, tabu, sånger, danser och berättelser om hur den kommit till och hur den fungerade. Berättelsen om denna nkisi som kallas Ndundu kan du höra i ljudstationen bredvid den röda montern (Babutidi Timotio). Ndundu betyder ’albino’, vilket skvallrar om att den hämtade sin kraft från simbi, naturandar. Tvillingar, människor med albinism och medfödda funktionsvariationer ansågs vara återfödda simbi-andar, förfäder som en gång tillhörde deras släktgrupp. Gjord av tyg, lera, metall, kaolin och naturmaterial.
1Kraftföremål (nkisi Nsasi) som består av en amulett med flera mindre föremål upphängda på ett snöre. Både själva anden och amuletten—dess fysiska kropp—kallades nkisi. Bland de många delarna finns snigelskal, fröskal, ett musselskal, ett insektsbo och ett litet horn. De många föremålen representerade andens olika egenskaper och de handlingar som prästen ville få anden att utföra för klienten. En träskälla med ett tydligt kors ristat på ena sidan kan antyda att nkisi Nsasi användes för att spåra upp häxor. Liknande skällor användes både på jakthundar och av präster som jagade osynliga varelser.
1Kraftföremål eller nkisi i form av ett snigelskal med tillagda djurdelar. En nkisi är en ande från de dödas land som har bundits till ett kraftföremål, vilket också kallas nkisi. Ur toppen på skalet sticker en piggsvinstagg ut och insidan är fyllt av ett gråaktigt material. På undersidan sitter ett litet djurkranium och ett musselskal fast med mörk kåda. I sig själv var nkisi-behållaren neutral men ”laddades” under ritualer då den fylldes med olika mediciner (bilongo) som bestod av djur, växter, och mineraler. Den kunde innehålla tiotals olika växter, djurdelar och föremål. Medicinerna stod för andens olika egenskaper eller krafter och de handlingar som prästen ville få anden att utföra för klienten, men kunde också vara substanser som lockade anden till behållaren.
1Kraftföremål eller nkisi i form av ett snigelskal som är genomborrat av en järnring. Hela skalet är fyllt med en hård, grå massa som består av kåda och okända substanser. En nkisi är en ande från de dödas land som har bundits till ett kraftföremål, vilket också kallas nkisi. Snäckors och snigelskals spiralform gjorde att de fick stå för solens eviga gång genom tid och rum. Det kongolesiska ordet för ’spiralform’ (nzinga) var också kopplat till ordet för ’långt liv’ (luzinga) – en sorts ordlek som var vanligt i kongolesiska ordspråk, myter, sagor och ritualer. Troligen har nkisi:n använts för att hjälpa vid barnafödande.
1Kraftföremål för nkisi Mbenza i form av en manlig stenskulptur. Skulpturen är en manifestation av en simbi-ande och kunde bara tillverkas av sten från platser där simbi-andar bodde. De simbi som hörde till Mbenza kom från marken. För att Mbenza skulle kunna åkallas var prästen tvungen att ha tillgång till en eller flera sådana skulpturer, som var mycket ovanliga. Prästens förberedelser innan ritualerna kunde pågå i nio veckor och själva invigningen av medlemmar var komplicerad och skedde i flera steg.
1Kraftföremål för nkisi Mbenza i form av två platta skifferstenar i grå-silverfärg som är ihopknutna med växtfiber. En nkisi är en ande från de dödas land som har bundits till ett kraftföremål, vilket också kallas nkisi. Varje nkisi har en eller flera präster som sätter ihop kraftföremålet och gör de ritualer som behövs för att anden ska vara verksam. Betydelsen och användningen av nkisi Mbenza är noggrant dokumenterade av evangelisten Lutete som i början av 1900-talet arbetade för svenska missionärer i västra delen av nedre Kongo. Från början var Mbenza en lokal kult i Mayombe, men växte till ett stort sällskap som hjälpte kvinnor att få många och friska barn genom att hämta kraft från simbi, eller godartade naturandar. Det här föremålet kallades ’viloplats för simbi.’
1Kraftföremål i form av en stenskulptur. Troligen användes den för ritualer som riktade sig till simbi, naturandar. I ena änden av skulpturen är en trekantig spets uthuggen, som liknar en fågelnäbb. Föremålet är färgat med starkt gult pigment och på översidan syns spår av vit krita. Simbi uppenbarade sig i kongofolkens sägner som dvärgar eller varelser som var både människa och djur. Även djur som ormar, papegojor och vita hönor, krokiga och förvridna träd, liksom föremål som flutit upp på ytan av vattendrag kunde vara simbi.
1Kraftföremål i form av en stenskulptur som är färgat med starkt gult pigment. Troligen användes den för ritualer som riktade sig till simbi, naturandar. Varje folkgrupp, klan eller by hade sitt motsvarande simbi-folk, som vaktade över och hjälpte sina människor. De var välvilliga andar som inte skadade människor som handlade rätt – men för dem som begick brott kunde straffet bli hårt och brutalt. Simbi-andar ansågs till exempel kunna välta kanoter, låta krokodiler attackera människor och skicka hemska sjukdomar till den som handlat fel.
1Kraftföremål i form av en träklocka (kunda) som användes för att spå med. Förmågan att spå innebar att kunna se andarnas värld och deras förehavanden bland de levande. Dubbelklockornas ljud är ganska blygsamt men var viktiga redskap för att främja kontakter mellan människor och andar. Ordet kunda betyder ’att hedra’ eller ’bönfalla’ och användes för att be om nåd från både hövdingar och andar. Instrumentets tvådelade form sågs också som en metafor för en tvådelad värld där människor och andar bebodde varsin dimension.
1Krokodilhuvudet är dekorerat med ornament i rött, gult och vitt och har en gång suttit i stäven på en kanot. Den svenske greven och diplomaten Birger Mörner reste år 1910 med ångslup upp för sepikfloden på nuvarande Papua Nya Guinea och samlade då in den här kanotstäven. Den och andra resor genomförde han med hjälp av tyska kolonialtjänstemän. Området var en tysk koloni fram till första världskriget då det ockuperades av Australien. År 1975 blev landet självständigt men erkänner den brittiska monarken som statschef. Landet är ett av Asiens minst utvecklade länder och kämpar med korruption, arbetslöshet och kriminalitet. Den ökade urbaniseringen har skapat stora sociala problem och spänningar mellan olika etniska grupper förekommer. Jämställdheten mellan könen är låg, homosexuella handlingar och otrohet är olagligt. Klimatförändringar och miljöförstöring på grund av överexploatering av naturresurser ökar landets sårbarhet. Trots det är PNG är en levande demokrati med en fri press och oberoende rättsväsende. Konstitutionen garanterar mänskliga rättigheter även om det ännu återstår att genomföra och skydda dessa rättigheter i lag, policy och praktik. Trots allt finns det lokala demokratiska principer att bygga vidare på. För att komma någonstans måste huvud och svans tillsammans gå åt samma håll.
1Kvast eller viska (sesa) från Ngunza Khaki, en profetrörelse. Från 1920-talet och framåt växte flera religiösa grupper fram kring en profet (ngunza), särskilt i de områden i nedre Kongo där svenska missionärer var som mest aktiva. Den här kvasten tillhörde profeten Kimbongila Antoine och användes inom Khaki-kyrkan för att bota sjuka. De så kallade ”hjälparna” (minsadisi) skvätte heligt vatten på den sjuke med hjälp av kvastar, för att driva ut de andar som orsakat sjukdomen. Samma metod användes på personer som förlorat tron, för att vinna dem tillbaka. För att öka kvastens andliga kraft lämnades den ovanpå en grav över natten. Trots att Ngunza-församlingarna hade ett kristet budskap, byggde tron också på den inhemska idén att alla lösningar på människans problem kommer från andarna i Mpemba—de dödas land. Liknande idéer låg bakom de renande bad som var del av ritualerna. Medlemmarna utförde baden för att bisimbi—naturandar med stora krafter—fanns i vissa vattendrag och att andarna kunde hjälpa, stärka och bota människor.
1Lampa med hjärtformat, uppfällbart lock köpt i Konstantinopel. Det är vanligt att tro att den västerländska slutstationen för utbytet längs sidenvägarna var Rom. Rom var visserligen en viktig destination för siden från Kina under de två eller tre första århundranden e.v.t men den stad som verkligen alla vägar ledde till var från 400-talet och framåt Konstantinopel, Östroms huvudstad. Staden Byzantion grundades som en koloni av greker på 600-talet f.v.t som då kontrollerade båda sidor av inloppet till Svarta Havet. På 300-talet döpte kejsare Konstantin om staden till Nova Roma och utsåg den till Östroms och det bysantinska rikets huvudstad. Efter hans död övergick staden till att kallas Konstantinopel. Det var i Östrom all rikedom fanns och det geografiska läget spelade en stor roll i handeln med öst. Det är märkligt att Östrom i västvärlden inte alls har samma framträdande plats trots att det överlevde Västrom med nästan 1000 år. Med tiden tappade Bysans i betydelse och i och med det staden. Omdöpt till Istanbul efter att det Osmanska riket erövrat staden år 1453 blev staden åter huvudstad i ett stort imperium och spelade en central roll i öst-västlig kulturella och ekonomiska utbyten.
1Liten gudabild från Inkariket gjuten i kopparblandat silver föreställande solguden Inti - även kallad Apu Punchau. Inti var högste gud och anfader, son till skaparguden Viracocha och far till den första inkan Manco Capac och drottningen Mama Ocllo. Solguden Inti framställdes ofta i form ett ansikte omgärdat av solstrålar Den regerande inkan ”sapa inka” betraktades som en levande representant för solguden. Under Inkariket som varade under perioden 1450–1532 e.v.t var Inti Raymi den viktigaste av fyra stora ceremonier som högtidlighölls i Cusco. Solfestivalen firades i nio dagar och ägde rum på det stora torget Haukaypata. Det ska ha varit inkan Pachakuti som inrättade firandet av Inti Raymi för att stärka solgudens betydelse och inkafolkets gemensamma ursprung. Festivalen förbjöds i och med den spanska erövringen och det kom att dröja fram till 1944 innan en första historisk rekonstruktion av Inti Raymi-festivalen genomfördes. Sedan dess har hågkomsten av Inti Raymi expanderat och är numera en tillställning som den 24 juni varje år lockar tusentals turister och besökare. Till solgudens ära firas festivalen Inti Raymi (quechua för Solfestivalen) på flera håll i den andinska världen.
1Minnesskulptur (kitumba) i trä som föreställer en kvinna med sitt barn. Efterlevande byggde ibland altare till minne av viktiga kvinnor och män där mat och dryck offrades för att förmå de döda förfäderna att förmedla sin kraft. Den vita färgen som täcker skulpturen är den viktigaste symbolen för döden, de döda och de dödas land. Bilden av en kvinna och hennes barn är ett återkommande motiv hos kongofolken, med flera betydelser. Det kan handla om fertilitet och barnafödande, eller om en släktlinjes sammanhållning, eller som här om att hedra en avliden släkting. Kvinnans överkropp är täckt med ärrtatueringar, som kongoleser brukade smycka sina kroppar med men som också markerade släkttillhörighet. Skulpturen köptes i början av 1900-talet direkt från en idag okänd konstnär av missionären Karl-Edvard Laman och användes aldrig på ett minnesaltare.
1Minnesskulptur (kitumba) i trä som föreställer en man som spelar på en trumma. Troligen är den gjord av samma konstnär som skulpturen här bredvid. Skulpturerna tillverkades för att pryda minnesaltare där människor kunde hedra och kommunicera med sina avlidna släktingar. När skulpturen tillverkades i början av 1900-talet ansågs musik underlätta kommunikationen med de dödas land inte minst för att dans orsakade transtillstånd då en ande kunde ta en levande i besittning. Att tala med de döda kan därför vara skulpturens djupare mening. De svenska missionärerna var länge starkt emot trummande i sina församlingar och ansåg det syndigt, eftersom de kopplade dans till sexualitet och förstod trummans centrala roll för alla typer av inhemsk religion.
1Minnesskulptur (kitumba) i trä som föreställer en stående kvinna. Spår av vit färg syns på hals och fötter, vilket avslöjar att figuren var tänkt att stå på en grav eller ett minnesaltare. I händerna håller kvinnan en palmvinsflaska och en kopp som tecken på en framstående äldre person. Överkroppen är täckt med inbrända symboler som föreställer ärrtatueringar. Flera dikenga-kors pryder bröstet och armarna som en påminnelse om kosmos och livets kretslopp. Ytterligare en variant av dikenga är diamanten runt figurens navel, som här syftar på anmoderns roll som sändebud från de dödas rike
1Mörkgrön mössa från staden Andijan insamlad någon gång mellan 1895 och 1901. Den är gjord av bomull med svarta kanter och vitt silkesbroderi på kullen. Broderierna består av arabiska tecken. Andijan är en av de äldsta städerna i Ferganadalen och var en viktig knutpunkt längs den norra rutten av sidenvägarna. År 751 utkämpades slaget vid Talas mellan Tangdynastin och Abbasidkalifatet vilket abbasiderna vann. Genom det ökade det arabiska inflytandet i området och islam introducerades.
1Näsduk (muchuali) med broderat kors som tillhört en medlem av profetrörelsen. Från 1920-talet och de följande årtiondena växte i Kongo fram flera religiösa grupper kring en stark ledare eller profet (ngunza). Näsdukar bars av vanliga medlemmar som tecken på sitt medlemskap. Virade runt huvudet fungerade de som medicin vid sjukdom och funktionärer (minsadisi) kunde behandla sjuka genom att doppa en näsduk i heligt vatten och slå patienten med den. Profeterna baserade sin lära på både afrikanska och europeiska idéer. Viktiga delar var helande, extatiska ritualer, andeutdrivning och tron på en afrikansk Messias, liksom ett uttalat motstånd mot kolonialmakten och missionen. Den koloniala administrationen fängslade ledarna för rörelsen och försökte förbjuda medlemskap i församlingarna.
1Plastmugg från Kenya. Mer än hälften av Nairobis invånare lever i informella boenden där dålig sanitet orsakar stora hälsoproblem. Ett initiativ för att underlätta toalettbesöken har tagits av organisationen Peepoo. De har utvecklat en biologisk nedbrytbar påse som även tar hand om farliga ämnen så de kan användas som gödsel.
1Plåtdunk från Marakwet i Keriodalen, Kenya insamlad på slutet av 1970-talet. Plåtdunken har använts att bära vatten i och genom att slå ett rep runt dunken bärs den på ryggen av kvinnor och barn. Det mest anmärkningsvärda i Marakwet är de flera hundra år gamla bevattningssystemen som i princip fortfarande sköts på samma sätt. Sinnrika system för hur vatten fördelas, gemensamma beslutsprocesser tillsammans med ett avancerat åkerbruk utifrån hållbar teknologi. Ett bevattningssystem som överlevt torka, krig, jordskred och utvecklingsprojekt; ett bevattningssystem vars motståndskraft och hållbarhet är en kombination av flexibilitet och beständighet.
1Relikskulptur (niombo), troligen tillverkad av den kände niombo-makaren Makoza. Niombo som kunde vara flera meter höga och innehålla hundratals meter tyg tillverkades i samband med en hövdings död. Den dödes kropp torkades och sveptes i tygskulpturen innan den begravdes stående i marken. Mindre niombo, som den här, som ibland innehöll reliker eller jord från den dödes grav, förvarades i särskilda hus i byn. Här kunde de efterlevande be förfadersanden om råd och hjälp i utbyte mot offergåvor. Skulpturens armgester pekar ut korsvägen: överarmarna är horisontella medan den högra underarmen pekar uppåt och den vänstra nedåt. Detta betyder att hövdingen även i döden fortsätter att vara en medlare mellan människorna och andarna. Den avlidnes roll som budbärare mellan världarna uttrycks också grafiskt genom de målade tecknen på skulpturen: ögonen har vitmålade ”glasögon” som talar om seende in i det ”vita” (de dödas värld); spiralerna runt bröstvårtorna är en bön att anden ska skicka tillbaka sin nyvunna kunskap till de levande; sick-sack-mönstret på magen föreställer pytonormen som binder ihop de levande (bröstet/hjärtat) med de döda (naveln).
1Rituell skälla (dibu). Hunden var prästens (nganga) viktigaste följeslagare. De ansågs kunna se osynliga andar och till och med vara budbärare mellan världarna. Människans bästa vän delade många egenskaper med den skicklige prästen: förmågan att spåra upp och jaga osynliga byten (häxor), att röra sig mellan byn och vildmarken (människornas värld och andarnas värld) och att vara nattaktiv (natten motsvarar dagen i andarnas värld). Hunden avbildas ofta på föremål som tillhör präster och i berättelser om andarna och deras värld. Ibland avbildas hundar fläckiga, som här, för att påminna om att de tillhör två världar.
1Rituell skälla (dibu). Vad skällan användes till är okänt, men de inristade symbolerna antyder att det var för att kommunicera med andarnas värld. Mönstret talar om världens fyra dimensioner, som tydligt avskilda från varandra. Samtidigt betonas de fyra kardinalpunkterna. Den horisontella axeln markeras med hjälp av två liggande ”v”, vilket kan betyda ett fokus på människans liv - födelse (det högra v:et) och död (det vänstra v:et). Den vertikala axeln markeras av ett sicksack-mönster omkring en rak linje. Detta är ”pytonormen” (mboma ndongo) - en vanlig symbol i kongokulturen som både betyder långt liv och allvarliga frågor om liv och död. Pytonmotivet var en synonym för den vertikala mukula-linjen i det kongolesiska korset och stod alltså för kontakten mellan de levandes och de dödas världar.
1Rituell skälla (dibu) med kors. Eftersom den vanliga kongolesiska hunden inte kan skälla används enkla träskällor vid jakt för att höra var hundarna befinner sig. Men denna typ av skälla användes av präster (banganga, nganga - sing.) vid olika ritualer. Prästernas främsta uppgift var att skydda och bota människor från häxeri (kindoki) med hjälp av ritualer och mediciner som kanaliserade krafter från de dödas land. Kongofolken ansåg att skällans ljud, liksom ljudet från andra musikinstrument, öppnade en kanal mellan de levande och de döda. En hundskälla var ett särskilt kraftfullt instrument eftersom hundar ansågs kunna röra sig mellan världarna. Korset och de fyra fälten på skällan syftar på kosmos och själens kretslopp.
1Rituell skälla (dibu) med kors. Tydligt inristat är ett kors med något längre vertikal linje, likt ett kristet kors. En cirkel runt korset illustrerar helheten av kosmos, men medan den undre halvan av cirkeln är svagt markerad är den övre delen betonad med dubbla linjer och bildar den övre världens båge. Även på skällans andra sida är ett kors med en cirkel inristat och här är den vertikala linjen betonad med hjälp av pilar i båda ändar, vilket talar om samband och utbyte mellan världarna. Skällan kan ha använts tillsammans med ett kraftföremål, nkisi, av en präst som var specialist i att kommunicera med den ande som bodde i kraftföremålet.
1Skiffersten med dikenga-kors. Den kan ha använts som en slags skylt och symbol för det rituella sällskapet Mbenza. Enligt den kongolesiske evangelisten Lutete från Lolo var Mbenza en kult som verkade för att ”öppna livmodern för en riklig avkomma”—att kvinnor skulle föda många barn. Endast personer som var föräldrar kunde invigas i kulten och fick då bo avskilda i ett hus tillsammans med prästen. Där umgicks de med välvilliga naturandar (simbi), som fått materiell form i stenar hämtade från särskilda platser i naturen och som kunde välsigna dem med många barn.
1Snäckskal som troligen suttit ihop med ett rituellt föremål. I ritualer för hälsa och fertilitet ingick kraftföremål—i form av stenar, förvridna rötter, snigelskal och flodsnäckor-som ansågs kunna locka till sig simbi-andar. Simbi-andar ansågs vara själva källan till livet. I många ritualer iscensattes möten med simbi-andar. Deltagarna var då vitmålade och behandlades som om de vore döda och själva hade förvandlats till simbi-andar. När de kom tillbaka från sådana ritualer var de ofta målade med vitt och rött för att betona att de var på väg från ett stadium till ett annat.
1Stav (mvwala) med inlägg av elfenben som tillhört en hög medlem av profetrörelsen i Kinshasa. Profetrörelserna var invecklade organisationer med en mängd olika grader, funktioner och tecken som endast fick användas av medlemmar med en viss titel. Profeterna hämtade sin legitimitet både från gamla kongolesiska traditioner—som hövdingens talesperson—och det gamla testamentets profeter. Andra influenser var Frälsningsarmén (uniformer), den protestantiska missionen (lärare) och den koloniala administrationens byråkrati (medlemskort). En viktig historisk föregångare till profeterna var den religiösa ledaren Dona Beatrice Kimpa Vita som ledde en kristen väckelse och motståndsrörelse i det gamla Kongoriket tills hon brändes på bål av portugiserna 1706.
1Sten med magiska eller medicinska egenskaper. Ofta var det stenar med spektakulärt utseende som valdes ut för andliga ändamål. De höggs från speciella klippor där simbi-andarna ansågs bo. Simbi var förfadersandar som hade dött en andra gång i de dödas land (Mpemba) och uppnått stor kunskap och magisk kraft. Många ansåg att Gud (Nzambi Mpungu) hade skapat simbi och de märkliga stenar och vattenfall där de bodde
1Stigbyglarna är gjorda av järn och dekorerade med svart färg och silverinläggningar. Det är svårt att säga hur gamla de är men de är troligtvis tillverkade tidigare än 1910. Uppfinnandet av stigbygeln var betydande för krigskonsten och hade stor påverkan på historien. Hästen domesticerades redan för mer än 6000 år sedan men stigbygeln kom långt senare. Det är inte helt lätt att säga var i Asien den introducerades – om användningen spred sig från en plats eller om idén uppstod på flera platser. De första avbildningarna av en slags stigbygel kommer från Indien och är ifrån 200-talet e.v.t. De visar en variant med ett loopat rep som stortån vilade i, något som bara kan ha fungerat i varma klimat. Den slutna stigbygeln med ett tvärande stöd för foten kommer troligtvis från Kina. Där har man funnit sådana i gravar från 300-talet. Användningen spreds sedan väster ut av de nomadiska folken i Centralasien och nådde Europa på medeltiden.
1Träkors använt i Munkukusa-kulten. I början av 1950-talet växte en andlig rörelse i gränslandet mellan de båda Kongo-staterna. Rörelsens medlemmar genomgick massritualer för att rena sig (kukusa) från ondska och trolldom. Till skillnad från profetrörelsen var Munkukusa enkelt organiserad och sköttes av redan invigda medlemmar med stöd från lokala ledare. Korset—tillsammans med en bibel, hammare och spik—användes vid själva reningsceremonin, som alltid ägde rum runt en korsformad grop mitt i byn.
1Träskulptur i form av en krokodil målad med vit, gula och röd färg. Insamlad någon gång undre perioden 1913–14. Kanske är det ett totemdjur. På mitten av 1900-talet hade överjakt på Nya Guinea-krokodilen lett till att arten var näst intill utrotad i de norra delarna. På 1970-talet stiftades det lagar om skydd och reglering av jakt och man började med uppfödning. Det är fortfarande lagligt för markägarna att jaga för personligt bruk, både till mat och för rituella ändamål. Kommersiell försäljning och export av hudar är reglerad efter t.ex. storleken på djuret.
1Träskulptur i form av en krokodil målad med vit och röd färg. Insamlad någon gång undre perioden 1913–14. Kanske är det ett totemdjur. I Sepikområdets är krokodilen närvarande i föremål, myter och metaforer som alla berättar om människans relation till djuret. Ofta har de manliga initiationsriterna uppmärksammats, då kroppen ristas på ett sätt som ger ärrbildningar som symboliserar krokodilens tänder. Ritualen är en läroprocess som involverar en komplex historik om krokodilens kraft och auktoritet, men också om föreställningar om genus. Genom utförandet av ritualen blir männen intimt förbundna med krokodilens förmåga och skicklighet. På vissa platser har initiationsriten omformats till ett slags turistspektakel och anpassat sig till turisternas förväntningar, men fortfarande har ritualen för många behållit sin betydelse och är ett sätt att hålla kvar de historiska banden till den ursprungliga skaparen.
1Vattenbehållare från Yarlung-området i Tibet, en region som ofta kallas den tibetanska civilisationens vagga. Vattenbehållaren är tillverkad på 1600-talet eller tidigare och har tillhört något av de kloster som ligger högt uppe i bergen. Glaciärerna på den tibetanska högplatån har en avgörande roll i den globala vattenförsörjningen. De 46 000 glaciärerna utgör den tredje största färskvattenskällan i världen efter Arktis och Antarktis och de smälter nu snabbt på grund av klimatförändringarna. Enligt beräkningar smälter glaciärerna med 7 % årligen och om den nuvarande takten fortsätter kommer två tredjedelar av glaciärerna vara borta 2050.
1Vattenhink i trä från Okavango i Botswana insamlad på 1980-talet. Okavango är ett stort inlandsdelta som en gång i tiden mynnade ut i Makgadikgadisjön innan den torkade ut för flera tusen år sedan. Okavangofloden bildar i stället ett inlandsdelta med träskmarker, virvlande vattendrag, laguner och kanaler för att sedan försvinna i Kalaharis ökenområden. Alltsammans under ständig förändring genom regn, jordskalv, boskap och människor. Människans tusentals år långa historia i Okavango kan formuleras utifrån ständiga förflyttningar till nya platser beroende på växtlighet, torka, översvämningar, politiska konflikter eller sjukdomar. Idag fortsätter förflyttningarna, ofta i riktning mot det urbana livet i städerna.
1Vattenkannan kommer ifrån provinsen Gaziantep i Turkiet nära den Syriska gränsen. Sedan kriget i Syren bröt ut 2011 har UNHCR startat flera flyktingläger i området. Många gånger tvingas människor i lägren klara sig på sju liter vatten kan vatten liter per person och dag.
1Vattenkärl bestående av två kokosnötter från Marshallöarna i Stilla Havet. En plats som kallats en av de mest radioaktivt kontaminerade i världen. Stigande havsnivåer ökar oron ytterligare över de atomsopor som förvaras här efter USA:s kärnvapentester. I den nukleära sopbunkern Runitkupolen, kallad Graven av lokalbefolkningen, lagras 111 000 kubikmeter atomsopor. Förvaringen är tänkt att hålla i 12 000 år men betongen har redan börjat spricka och försvagas av förändrade tidvattenströmmar. Visst radioaktivt avfall har börjat läcka ut och många fruktar att stormfloder och tyfoner orsakade av klimatförändringarna kan leda till att det radioaktiva innehållet kommer ut i havet.
1Vattenkärl bestående av två kokosnötter från Marshallöarna i Stilla Havet. En plats som kallats en av de mest radioaktivt kontaminerade i världen. Stigande havsnivåer ökar oron ytterligare över de atomsopor som förvaras här efter USA:s kärnvapentester. I den nukleära sopbunkern Runitkupolen, kallad Graven av lokalbefolkningen, lagras 111 000 kubikmeter atomsopor. Förvaringen är tänkt att hålla i 12 000 år men betongen har redan börjat spricka och försvagas av förändrade tidvattenströmmar. Visst radioaktivt avfall har börjat läcka ut och många fruktar att stormfloder och tyfoner orsakade av klimatförändringarna kan leda till att det radioaktiva innehållet kommer ut i havet.
1Vattenkorgen är gjord av palmblad och är mer än 130 år gammal.. Många olika slags palmväxter med stora blad har använts till att snabbt kunna göra enkla vattenbehållare. "Marruny palmen var verkligen viktiga eftersom bladen kunde hålla vatten... Vid varje vattenhål fyllde vi upp den igen, vi kunde vandra i dagar. Vi blandade honung och vatten... rörde ihop det och drack det för att vi barn skulle orka fortsätta" Ningoldie Blyth, Minaga Elder, 2015
1Vattnet i den här flaskan kommer ifrån den göl i Taklamakanöknen som räddade livet på upptäckaren Sven Hedin, under hans första expedition till Centralasien. I hans egna reseberättelser skriver han hur han, efter att ha lämnat resten av karavanen att dö, ensam hittar fram till vattnet, fyller sina stövlar och släcker sin törst. En bra historia är det även om det inte skulle vara helt sant.
1Viska, mpiya, för präst. Viskan är av trä och buffelhår och skaftet har ett djurhuvud i änden, troligen föreställer det en hund. Trähandtaget bär typiska sirliga flätmönster som är vanliga på textilier, korgar och träsniderier från regionen. I mitten av viskan är flera cirklar med kors (dikenga) markerade med infattad metall. Även på undersidan av djurhuvudet sitter två kors, som troligen gestaltar ett andra par ögon med förmåga att se in i de dödas värld. Viskor var samtidigt utsmyckningar, statusföremål och magiska kraftföremål och hade flera olika användningar: advokater hade dem vid rättegångar och hövdingar vid ceremoniella tillfällen. Präster använde dem när de ville spåra eller åkalla andar. I samtliga fall var det viktigt att den bands till anden av en avliden släkting, helst någon som varit rik, intelligent, framgångsrik, stark och aggressiv. För att locka till sig anden placerades i änden av viskan jord från den dödes grav, insvept i tyg eller skinn. Anden skänkte ägaren krafter från de dödas rike för att motverka ond magi, bota sjukdomar och för att förmå andra andar att hjälpa de levande.