1
Staden: Speglingar av Kosmos
Ulla Wagner
Om vi börjar med den sakrala geografin och dess
innebörd är den inte svår att förstå. Kopplingen
mellan det heliga och vistelsen i naturen, vare sig
det gäller skogar, sjöar eller bergsområden, har för
många i vårt land en prägel av andliga övertoner, det
tycks ge en känsla av samklang med något utanför
den mänskliga vardagen. När man befinner sig i
ensamhet i en stor och mäktig skog eller blickar ut
från krönet av en bergshöjd kan en känsla av extas
upplevas, en hänryckning som lämnar det vardagliga
jaget bakom sig. Men det är mera sällan som sådana
känslor är knutna till en viss specifik plats och att
den delas av andra samt består över tid. Härigenom
skiljer den sig från ’den sakrala geografin’, där före-
ställningen om att vissa platser innesluter det gud-
omliga eller det övernaturliga delas av en större
grupp människor eller ett folk. Oberoende av när i
historien, eller förhistorien, sådana sakrala platser
uppstått har de ofta en tidlös karaktär; de har funnits
från tidens början.
Kanske är det ett allmänmänskligt drag, detta
sökande efter det som är av gudomlig karaktär,
det som innesluter den vanliga fysiska världen
men inte är av samma substans. Men riktigt när vi
människor började föreställa oss en värld fylld av
osynliga krafter är svårt att säga. Indirekt kan vi få
vissa ledtrådar genom de arkeologiska lämningarna
från den paleolitiska tiden som ger vid handen att
människans tankeförmåga för många tusentals år
sedan började få ett innehåll som motsvarar det vi
vanligen förstår som mänsklig kultur i betydelsen
av ett meningsbärande system. Redan för omkring
45.000 år sedan kan gravgåvor vid en neandertalares
grav tolkas som att denna typ av hominid redan hade
föreställningar om en existens efter detta livet.
Ett annat indicium, från vår egen typ av människo-
art, är de mäktiga grottmålningar och ristningar som
finns på flera håll i Västeuropa liksom i Afrika och
Australien där en del är uppemot 25.000 år gamla.
De tolkningar som gjorts av dessa djur och tecken,
vilka är återgivna med stor konstnärlig skicklighet,
visar på en tankevärld som minner om de totemis-
tiska föreställningar som finns hos sentida fångst-
kulturer och där den bärande tanken är att det finns
en nära frändskap mellan människan, individen eller
den lokala gruppen, och olika djur, naturfenomen
När Selma Lagerlöfs Jerusalemfarare i kvällssolens
strålar närmar sig staden efter den långa resan tycks
det den febertrötte smeden Birger Larsson som,
”. . . att det sken, som föll över jorden, inte kom från
solen, utan från staden ovan honom. Det utgick från
dess murar, som skimrade likt ljust guld, och från
dess torn, som voro täckta med skivor av bränt glas”.
Men när han ett par dagar senare på bår förs in i
staden tror han först att han kommit till ett annat
Jerusalem. Fula grå husmurar, lemlästade tiggare,
avskrädeshögar, frän stank, magra smutsiga hundar
och trånga gator, fyllda av all slags folk, stämmer inte
med den bild han burit i sitt hjärta av det rätta och
sanna Jerusalem.
Att en helig stad för en troende ses som i ett för-
klarat ljus, som vore den fylld av en översinnlig kraft
och vore en tröskel till himlen eller kosmos gäller
inte endast Jerusalem. Flera andra städer visar — eller
visade — på ett nära samband mellan den härvarande
mänskliga världen och den hinsides liggande. Trots
att staden för oss, nu i slutet av det andra årtusendet,
är ett livsrum som vi främst kopplar samman med
industri, teknologi, handel och ett differentierat
ekonomiskt liv, har religiösa föreställningar haft en
mycket större betydelse vid stadens uppkomst än vi
kan föreställa oss. Även om man kanske inte vill gå så
långt som religionshistorikern Karen Armstrong när
; hon, rörande den antika världen i Mellanöstern och
Medelhavsområdet, skriver: ”Vid denna tid sågs varje
stad som en helig plats, vilket ter sig främmande för
moderna västerlänningar som ofta upplever staden
som ett gudsförgätet område där religionen spelar en
allt mer underordnad roll.” 1
Förutom de områden som Armstrong tar upp,
visar en jämförelse av tidig urbanism på andra håll
i världen likartade företeelser i de fall städerna är
knutna till det vi vanligtvis förstår med historiska
högkulturer och ett högproducerande jordbruk.
Däremot är bilden en annan i de områden där
urbanismen är av ett senare datum, vilket står
klart när man tar in de tidigaste svenska städerna i
diskussionen, vilket vi gör i slutet av detta kapitel.
Men kopplingen till det religiösa tankesystemet och
det religionshistoriker kallar den sakrala geografin
kan hjälpa oss att få en bredare förståelse av staden
som ett sociokulturellt fenomen.
2
och specifika platser i naturen. När det gäller platser,
oberoende av var och när denna sakrala geografi
träder fram, är den ofta kopplad till specifika natur-
formationer som berg och klippor, som skogsdungar
eller som vattendrag och källor. Men en sådan plats
är inte sakral i sig, det fordras en uppenbarelse eller
vision som uppenbarar att platsen har en annan
karaktär än den materiella värld som utgör männi-
skans vardagstillvaro.
Naturgivna platsers helighet är således inte svåra
att förstå för den som delar den ”svenska” synen på
naturen, men den sakrala geografin har också gällt
(och gäller) tempelkomplex och städer trots att
dessa till sin fysiska natur är mänskliga skapelser.
Eftersom fokus här gäller staden och staden som en
spegling av det himmelska och det kosmiska kan det
vara klargörande att ägna en tanke åt varför städer
och större byggnadskomplex en gång uppstod. Det
står då klart att flera faktorer måste vara för handen:
det måste finnas en god ekonomisk (ekologisk) bas
samt god tillgång på vatten; teknologin måste vara
välutvecklad (i förhållande till den förurbana) både
vad gäller agrara och icke-agrara verksamhetsområ-
den; det måste finnas ett relativt omfattande befolk-
ningsunderlag; och det måste finnas en komplex
samhällsorganisation och en välutvecklad makt-
struktur. Av detta framgår att staden som en mänsk-
lig skapelse var beroende av den materiella utveck-
ling och befolkningstillväxt som jordbruksrevolutio-
nen förde med sig. Utan denna, som på sikt ledde till
större omvälvningar än vi vanligen kan föreställa oss,
hade vår värld sett helt annorlunda ut idag.
Kosmos och det rituella livet
När människans religiösa liv kom att ritualiseras och
när rituella specialister kom att spela en framträdande
roll vet vi inte. Det är dock inte osannolikt att dessa
specialister en gång i forntiden liknade de shamaner,
som vi känner från sentida samhällen, vilka baserade
sin utkomst på jakt, fiske och samling av ätliga väx-
ter och vars andliga liv präglades av totemistiska
föreställningar. Shamaner som var en länk mellan
det härvarande och det hinsides, antingen detta var
en underjord eller en kosmisk himlasfär, med väsen
som styrde den enskildes, eller gruppens, livsöden på
gott och ont. Kanske vi redan här, innan jordbruket
kommit att bli av vikt, har föreställningar om solens,
månens och de övriga himlakropparnas betydelse för
det jordiska livet. För att överleva, både som individ
och som grupp, har människan varit beroende av
en god kunskap om den naturmiljö hon levt i. Men
denna kunskap gäller inte enbart den rumsliga
dimensionen; solens regelbundna gång och månens
faser blev också av grundläggande betydelse för en
uppfattning om tiden och en regelbundenhet i till-
varon. Dygnet och årstiderna var av vikt för bytes-
djurens beteende och växtlighetens mognad och
; därmed också människans lekamliga överlevnad.
Kopplingen mellan himlakropparnas lägen, årstider-
nas växlingar, den värmande solen och det livgiv-
ande regnet blev av avgörande betydelse för de
tidiga jordbrukssamhällenas överlevnad. Kunskap
om dessa ting och förmågan att rätt tyda de skilda
tecknen ger vid handen att astronomi (och en mate-
matisk färdighet) fick formen av astrologi, himla-
kropparnas betydelse för människans liv och öde.
Att rätt förstå deras läge och inbördes mönster och
från dessa dra slutsatser om sådd och skörd kom att
fordra specialistkunskap. Solen, månen och stjärn-
konstellationerna sågs också som gudomliga väsen
som man hade en direkt relation till och vilka därför
fordrade specifika förhållningssätt, i form av ritual,
för att inte bli vredgade och låta denna sin vrede ta
formen av naturkatastrofer, missväxt och farsoter.
Det är sannolikt att det rituella livet, för individen
såväl som för gruppen, kom att alltmer formaliseras
i takt med att jordbrukarsamhällena växte både
till befolkningstal, komplexitet och interna sociala
skiktning. Huruvida de rituella specialisterna kom att
utgöra hövdingar i de förurbana samhällena vet vi
inte, däremot bör de ha varit knutna till den ”världs-
liga makten”. Vad vi också vet är att när de antika
kulturerna träder fram i sin urbana form (i Mesopo-
tamien, Egypten, Indien, Kina och Mesoamerika) så
styrs de av sakrala, eller gudomliga, kungar.
Dessa härskare har flera drag gemensamt med de
karaktäristika som gäller den sakrala geografins
heliga platser. Religionshistorikern Mircea Eliade
har på ett övertygande sätt visat hur betydelsefull
en beständig kommunikation med den himmelska
sfären är för det mänskliga varandet och hur ordnan-
det och kategoriseringen av plats och rum följer
gudomligt givna grundmönster bland såväl enkla
fångstkulturer som mera komplexa samhällen. Eliade
talar om en axis mundi, en världsaxel, en kosmolo-
gisk prototyp för den vitt skilda föreställningen om
en kosmisk pelare, på vilken himlen vilar, men som
också utgör kontaktleden mellan människans värld
och gudarnas. Från vår egen forntida gudasaga kän-
ner vi igen fenomenet i form av Yggdrasil, den ask
som breder ut sig över hela världen.
Oavsett om den kosmiska kontaktlänken har formen
av ett träd, ett berg, en lian, en pelare eller en stege
(Jakobs stege), utgör denna världsaxel det nav om-
kring vilken vår värld rör sig. Axeln ligger således i
mitten, den är jordens navel och världens central-
3
punkt oberoende av var den befinner sig geografiskt
sett. Det mytiska berget Meru, som tros ligga norr
om Himalaya, klippan i Jerusalem där templet
bygg-des, den heliga Ka’aba i Mecka, de babyloniska
zigguraterna och den fulländade kinesiske kejsarens
huvudstad är alla platser som befinner sig ’mitt i
världen’ och som utgör den världsaxel som öppnar
sig mot den himmelska och gudomliga sfären. Utan
dessa öppningar och genom vilka människans värld
blir en del av den kosmiska ordningen skulle hon
vara prisgiven åt onda anslag på samma sätt som
kaos och det onda i form av mytiska drakar och
demoner strävar att omintetgöra gudarnas skapelse.
Platsens betydelse i den sakrala geografin var av vikt
för många tidiga städer men lika viktig var härska-
ren, i många fall i form av en prästkung, som i sin
egen gestalt utgjorde ett centrum, en världsaxel.
Monarken som symbolisk, och ibland som faktisk,
sammanhållande centralpunkt för en stat finner vi på
skilda håll i världen, men i de fall där han (mer sällan
en kvinna) betraktas som en veritabel axis mundi i
det rådande religiösa tankesystemet får hans residens
ofta en utformning som är en spegling av kosmos.
I många kulturer har solen haft en nära symbolisk
koppling med härskaren, som i det forntida Egypten,
det sydamerikanska
; Inkariket eller japanska kejsar-
dömet, och solen (och regnet) återkommer i många
av de ritualer som härskaren hade att utföra. Genom
ett moraliskt oförvitligt leverne och genom att på det
korrekt fastställda sättet utföra dessa religiösa cere-
monier fanns föreställningen om att samhället genom
honom kunde kontrollera och/eller påverka de
krafter som styr naturen. Om härskaren brast i något
avseende, till sin karaktär eller sitt sätt att utföra
riterna, drabbades staten av missväxt och farsoter.
Härskarens roll som medlare mellan den härvarande
världen och den himmelska återfanns också i mer
påtagligt världsliga sammanhang genom rollen som
förmedlare, och fördelare, av de timliga förnöden-
heterna. Palatsen och tempelkomplexen i de tidiga
städerna stod för indrivning av skatter (oftast i
natura) och utdelning av mat och förnödenheter till
undersåtarna skedde ofta vid rituella tillfällen och
festligheter. (De tidigaste exemplen av ett skriftspråk
— från Mesopotamien, ca 3000 före vår tideräkning
— utgörs inte av religiösa eller litterära texter utan är
förteckningar över skattepliktiga varor och liknande
prosaiska listor.) Just den rättvisa fördelningen speg-
lar också härskarens roll som domare, där kung
Salomo är en prototyp för den rättvisa konungen i
såväl den judiska som den kristna traditionen.
De ekonomiska och politiska aspekterna av makten
är för oss idag självklarheter. Däremot kan den
religiösa betydelsen och länkarna till det kosmiska
framstå som svårförståeliga, ja rentav som exotiska
eller vidskepliga tankebyggnader. Inte desto mindre
har de varit (och är fortfarande i en del fall) av
betydelse som en viktig aspekt av många städers
tillkomst, där speciellt de tidiga stadsstaterna är
något av en prototyp.
Speglingar av kosmos
Städer, vars byggnadsmönster för hela staden eller
de centrala delarna av den är en mikrokosmisk bild
av kosmos, finner vi där det rituella livet i hög grad
styrs av astrologiska föreställningar. Dessa är grun-
dade på astronomiska iakttagelser men tolkningarna
knyter an till tron på ett gudomligt, eller översinn-
ligt, panteon som styr människans öde. Fyra städer
från olika tidsskeden och så pass skilda kulturområ-
den som Mexiko, Indien, Kina och Indonesien ger en
god illustration av hur staden, eller delar av den är
en återspegling av kosmos. Två av dem, Teotihuacan
och Varanasi (eller Benares), utgår från den sakrala
geografin i sig, genom att platsen var den heliga
kärnpunkt omkring vilken staden sedan växte. De två
övriga, Peking och Yogyakarta, har härskaren som
’världspelare’, som världens centrum och länk till
kosmos.
Teotihuacan och Varanasi
Omkring fem mil nordost om Mexiko City ligger
ruinerna av staden Teotihuacan, som från tiden för
vår tideräknings början till slutet av 600-talet var den
största och mest betydande förkolumbianska staden
på den amerikanska kontinenten. Besökaren möter
här två mäktiga pyramidformade tempelfundament
och en fem kilometer lång bred stenlagd gata i nord-
sydlig riktning som fått namnet ’De dödas väg’. I
dess sydliga ände kan man också se ruinerna av ett
stort komplex med tempel och byggnader för admi-
nistration, handel och andra officiella ändamål. Den
största pyramiden, Solens, är belägen på östra sidan
av De dödas väg, vilken i övrigt var kantad av ett
stort antal tempel och altare på ömse sidor, medan
Månens pyramid utgör den nordliga slutpunkten.
Detta mäktiga och gåtfulla komplex har alltsedan
områdets erövring av spanjorerna på 1500-talet
lockat till utforskning. Under årens lopp har
ett stort antal olika utgrävningar gjorts, både
av de ceremoniella byggnaderna och vanliga
bostadskvarter. Men det intressantaste i detta
sammanhang är den i slutet av 1960-talet utförda
karteringen av den stora Solpyramiden och den
; vidsträckta grottformationen över vilken den
vilar. Man fann då att en östvästlig siktlinje från
4
grottans öppning mot den västra horisonten (solens
och Plejadernas nedgång) korresponderade med
kalendariska datum. Denna orientering vägledde
sedan placeringen av pyramiderna och de Dödas väg
som ligger i rät vinkel mot den östvästliga baslinjen.
Men inte bara förhållandet till himlakropparna och
tiden var av vikt. Även det heliga berget Cerro Gordo
ingår i beräkningen för detta viktiga centrum, vilket
gjort att De döda väg avviker med 15.25 grader från
en regelrätt nordsydlig riktning.
Då grottor i andra mellanamerikanska kulturer knöt
an till kult och föreställningsvärld har amerikanisten
René Millon sett grottan under Solpyramiden och
därmed staden i sig som ’ett vägskäl i kosmos’, som
den axis mundi kring vilket världsalltet vrider sig.
Fynden visar också på förekomsten av människooffer
sannolikt för att blidka de gudar och makter som
styrde tillvaron. Trots att astronomi och matematik,
liksom tideräkning och kalendrar var mycket långt
utvecklade vetenskaper hos flera mellanamerikanska
folk i forntiden, har en ’kosmisk’ stadsplanering av
detta slag inte påträffats vare sig i tiden innan Teoti-
huacan trädde fram som den dominerande makten i
området eller efter dess fall i slutet av 600-talet.
Trots ett flertal arkeologiska utgrävningar med
många fynd och ett avtäckande av stadsplaner och
bildkonst, är det fortfarande många frågor som är
obesvarade när det gäller Teotihuacan. Det är osäkert
vilket folk det var som anlade staden och när spanjo-
rerna kom till området övertog de aztekernas namn
på ruinstaden, en benämning som betyder ’Gudarnas
boning’ eller ’Platsen där man blir gud’. Till skillnad
från andra mellanamerikanska folk som lämnat efter
sig skriftliga källor (mayas hieroglyfer är de bäst
kända) och som fortfarande existerade som etniska
grupper vid tiden för spanjorernas erövring, fanns det
inget definierbart ’teotihuacanofolk’ och man har inte
heller funnit ett skriftligt material bland fornfynden,
även om en del bilder möjligen kan ha utgjort ett
bildspråk, som dock ingen ännu kunnat tolka.
Samtidigt var staden den största och mest betydande,
med en befolkning vilken som mest kan ha uppgått
till 150–200 000. Annat som de arkeologiska utgräv-
ningarna visat oss är att stadens befolkning var bosatt
i rektangulära inhägnade gårdsområden, eller kvarter,
med flera familjer inom varje enhet och där bostäder-
nas väggar ofta var försedda med muralmålningar.
Genom utgrävningar, av bland andra den svenske
amerikanisten Sigvald Linné, vet vi också att olika
hantverk tenderade att koncentreras kvarters- eller
områdesvis samt att vissa delar av staden befolkades
av ’invandrare’. Däremot inte om dessa var bofasta
eller temporärt boende handelsfolk eller sändebud.
Hur staden styrdes är inte heller klart, kanske av en
prästkung men, enligt de flesta forskare, mera sanno-
likt av ett prästerligt och administrativt stånd även
om detta inte kan bekräftas i bildkonsten.
Vi vet också att staden i hög grad livnärdes dels av
traktens jordbruk, dels av en omfattande handel med
mer avlägsna områden och att den främsta export-
varan var produkter av obsidian, ett vulkaniskt glas,
som var av mycket hög kvalitet. Vi vet också att den
främsta gudomen var kvinnlig (på himlavalvet mani-
festerad av solen) men att en manlig storm- och
regngud samt ’den befjädrade ormen’ Quetzalcóatl,
mest känd från andra och senare mellanamerikanska
kulturer (och kopplad till planeten Venus), också var
centrala för det rituella livet.2 Stadens fysiska form
och dess rituella liv speglade således de kosmiska
krafter som styrde tillvaron och dess fortbestånd.
Den heliga staden Varanasi (eller Benares) ligger
på Ganges västra strand där
; floden svänger norrut,
tillbaka mot sitt källflöde i Himalaya. Den östra
stranden är nästan helt obebyggd och anses vara en
olycksbringande plats att dö på, i motsats till den
västra. Att Ganges här flyter norrut, från dödens
riktning i söder mot den goda återfödelsens befrielse
i norr anses speciellt lyckobringande av de pilgrimer
som söker sig till staden för att sluta sina dagar där.
Staden är en av de äldsta och heligaste platserna i
Indien och är en tirtha, vilket bokstavligen betyder
vadställe men också kan stå för heligt vatten. I reli-
giös mening är en tirtha ett överfartsställe, en port
från vilken det Högsta blir kraftfullare, tydligare och
lättare att nå. Ens böner hörs snabbare, önskningar
uppfylls bättre och ceremonier ger större välsignelse.
Det finns tusentals tirtha i Indien men enligt många
är Varanasi den viktigaste, liksom Ganges är den
viktigaste floden.
Om våra kunskaper om Teotihuacan fortfarande är
fläckvisa och många frågor kvarstår, kanske för att
aldrig kunna besvaras, förhåller det sig annorlunda
med Varanasi. Här föreligger en rik dokumentation
(både inhemsk och internationell) och staden utgör
en av de viktigaste vallfartsorterna inom ett levande
trossystem. Ur detta omfattande material kan vi här
enbart finna plats för att ta upp några av de aspekter
som knyter an till den övergripande problematiken
— speglingen av kosmos.
Varanasi, som är stadens officiella namn, har sitt ur-
sprung i Anandavana, Den välsignelsebringande sko-
gen, en helig lund där gudomliga väsen som repre-
senterade ett slags livskraft dyrkades, möjligen så
5
tidigt som tusen år före vår tideräkning. När Vishnu
och Shiva växte fram som hinduismens stora gudom-
ligheter införlivades dessa väsen i hindugudarnas
följe. Området drog tidigt till sig religiösa sökare,
asketer och yogi och blev en plats där nya filosofiska
och andliga tankar grodde och Varanasi blev känt
som ett lärdomscentrum. Här verkade bland andra
jainisternas Mahavira för omkring 2.500 år sedan
och här, i Sarnath utanför Varanasi, höll Buddha
sin första predikan. Enligt myterna var det stadens
skön-het som lockade till sig Shiva, asketen på berget
Kailash i Tibet, när han behövde ett hem för sig och
Parvati, Himalayas dotter. Staden kallas också Kashi
— den strålande — och det var här som guden Shiva
för första gången manifesterade sig som en ljus-
pelare. Sedan dess har staden, vars centrala del ses
som denna enorma pelare (en jyotir linga), förblivit
Shivas jordiska boplats. Många myter berättar om
ursprunget till att linga (fallos, symbol för växtkraft
och bördighet) dyrkas på jorden och denna fallos-
symbol (som står i och omges av yoni, ett cirkulärt
fundament i form av ett sköte, säte för den kvinnliga
gudomliga energin) återfinns överallt i Varanasi.
En myt ur Puranaberättelserna förtäljer, att Brahma,
Skaparen, och Vishnu, Världsuppehållaren, hade
råkat i gräl om vem av dem som var den mäktigaste.
’Ingen av er utan Shiva, sa de visaste (eller vedas)
som kallats in för att avgöra tvisten. I samma ögon-
blick bröt en ofattbar och bländande ljuspelare
sönder jordskorpan mellan de båda förstummade
gudarna och trängde vidare upp genom himlens allra
högsta tak. Häpna beslöt sig då de båda för att ta
reda på början och slutet av detta fenomen. Vishnu
antog formen av ett vildsvin och bökade sig ner i de
undre världarna. Brahma flög uppåt i gåsgestalt så
långt som himlarna når. Men inte ens hundratusen
år av försök att mäta det Oändliga och det Omätliga
gav resultat, så de återvände till utgångspunkten. Då
framträdde Shiva ur ljuspelaren och avslöjade sig som
universums skapare. Vishnu erkände genast Shiva
som Herre. Men Brahma måste Shiva först besegra
genom att hugga av ett av hans huvuden. Därför har
Brahma
; sedan dess bara fyra huvuden. Berättelsen
tjänar också som en av många mytiska förklaringar
till att Brahma inte längre dyrkas i Indien.
Andra heliga, indiska städer kallas också Kashi, men
det som skiljer Kashi-Varanasi från dessa är det unika
att staden i sig ses som en ljuspelare, en helgedom
mot vilken hela universum riktar sin tillbedjan. Kashi
är den plats där universum skapas och förstörs vid
början och slutet av varje kosmisk tidscykel, yuga.
Men den är också den enda plats som är undantagen
från den oupphörliga cykeln av de fyra tidsåldrarna
och därför råder alltid Satya Yuga, Sanningens tids-
ålder, i Kashi. Den är en enorm linga, som är omslu-
ten av pilgrimsvägen Panchakrosi (fem koshas, ca 15
kilometer som radien i denna Kashi) och det tar fem
dagar att fullborda vandringen runt den.
Traditionell litteratur från 500-talet före vår tide-
räkning beskriver Kashi som en mandala, en helig
cirkel.3 I sanskritskriften Manasara SilpaSastra (en
avhandling om arkitektur) beskrivs den heliga geo-
metri, de rituella föreskrifter och den planlösning
som skall följas för att etablera en mandala för ett
tempel eller en stad. Eftersom Kashi-Varanasi vuxit
fram under en lång tid kan man i det snåriga gatu-
mönstret knappast urskilja mandalan eftersom den
är mer symboliskt än geografiskt utlagd. Den yttre
cirkeln är dock klart urskönjbar, då denna gräns
utgörs av pilgrimsleden Panchakrosi och centrum
för denna, liksom ett antal cirklar i i fallande storlek,
utgörs av Shiva (Vishvanatemplet). Väderstrecken
markeras genom åtta gudomliga Väderväktare. För-
utom att Varanasis mandala återspeglar universum
i ett mikroskosmiskt perspektiv är den också ett
mikrokosmos av Indiens heliga geografi. Här åter-
finns exempelvis alla övriga indiska Kashistäder som
symboliska markeringar liksom hela den hinduiska
panteon med dess otaliga gudomligheter.
Mer än en miljon pilgrimer söker sig årligen till
Varanasi. Förutom att vandra pilgrimsleden Pancha-
krosi badar de i Ganges heliga vatten som renar
från synder och för också med sig vatten hem. De
för med sig döda anhörigas kvarlevor för kremering
eller askan av dem. Att allt fler vill kremeras vid
speciella ghat (angöringsplats, ofta med trappor eller
strandbank) har i kombination med det ökande an-
talet pilgrimer föranlett en hel del konflikter och gör
också staden till en källa för smittsamma sjukdomar.
Som västerländsk betraktare är det nog det senare
förhållandet som ses som upprörande. Vi frågar oss
hur människor kan doppa sig i Ganges flodvatten och
dricka av det och se detta som en renande hand-ling,
samtidigt som vattnet är så uppenbart förorenat av
kroppar, kremeringsaska och andra orenheter. Men
inom ramen för den sakrala geografin råder andra
lagar. Här gäller renhet den andliga sfären och den
kosmiska nåd som råder i Varanasi gör att allt sker i
ett heligt sammanhang, antingen det är kreme-ringar,
matoffer eller helt vardagliga handlingar.
Shiva är både Skaparen, Förstöraren och Asketen
och förekommer i en mängd olika — för oss — mot-
sägelsefulla former. Kashi-Varanasi är både en
dödens stad och en garant för en god återfödelse.
6
Ännu lyckligare vore förstås att slippa återfödas och
därigenom nå den slutliga befrielsen.
Peking och Yogyakarta
I Mingkejsarnas Peking (1368–1644) och sultanatet
Yogyakarta, vars palatsstad uppfördes år 1756 på
södra Java, är det inte platsen i sig som givit upphov
till den kosmiska modellen utan härskaren. När det
gäller Peking rör det sig idag om ett minnesmonu-
ment över en svunnen tid — den siste kejsaren
störtades år 1912 medan sultanatet i Yoygakarta
fortlever, liksom de religiösa föreställningar som är
knutna till sultanens person.
För Mingkejsarnas Peking fanns en mycket klar före-
skrift om hur den idealiska stadsplaneringen
; skulle
se ut. Redan Konfucius (eller Kong Fu Zi som levde
åren 551–479 före vår tideräkning) hade i den ritu-
ella texten Zhou Li föreskrivit att man medelst divi-
nation skulle fastställa den rätta platsen och tiden
för en huvudstad med hjälp av feng shui. Det var
dock först under Ming- och Qingdynastin som denna
stadsplanering fick sin fulla utformning. Det centrala
begreppet feng shui står för vind (feng) och vatten
(shui ), vilka sågs som svårbegripliga naturkrafter,
opersonliga och utanför de personifierade gudarnas
krets. För att finna den gynnsammaste orienteringen
och placeringen, inte bara för en huvudstad utan
också för en förfädersgrav, ett hem eller en större
byggnad används detta system ännu i dag. Det kan
sägas ha en pseudovetenskaplig karaktär då det inte
omfattar en andetro utan bygger på ett komplicerat
system av samband mellan tid och rum, årstider
och år, djurkategorier, färger och väderstreck. Men
det säger sig också självt att vid planeringen och
lokaliseringen av en stad så togs hänsyn också till
politiska, ekonomiska, klimat- och transportmässiga
faktorer.
Men när väl tid och plats fastställts skulle staden ori-
enteras efter de fyra väderstrecken och axeln skulle
utgöras av en huvudväg i nordsydlig riktning, längs
vilken processioner skulle färdas och efter vars sidor
byggnaderna skulle vara symmetriskt anlagda. Stads-
planen skulle vara kvadratisk (som jorden ansågs vara
även om den senare byggdes i rektangulär form) och
ha 12 symmetriskt placerade portar, av vilka de vid
den nordsydliga huvudvägen skulle vara de största.
Den skulle också vara centrerad så att de viktigaste
byggnaderna som kejsarpalatset och audienshallen
låg i centrum och den skulle vara muromgärdad.
Anfädersaltare och altare till Jordens ande var
placerade på var sin sida om nordsydvägen från
palatset till södra stadsporten medan ett eller flera
andra altare placerades i ytterområdet.
För den som idag besöker Den förbjudna staden
(egentligen Den jordiska purpurfärgade staden) i
Peking är det nog arkitekturen och den skulpturala
utsmyckningen som man tar fasta på utan att vara
klar över att vandringen över palatsgårdar och hallar
sker i en anläggning som återger den himmelska
modellen och den hierarki som präglar skapelsen.
Men till skillnad från Teotihuacan är det inte huvud-
staden som sådan (fram till år 1421 hade Nanjing
varit Mingdynastins huvudstad) som var navet i
den världsliga tillvaron utan kejsaren i sig, som från
centrum härskade som en avbild av den Himmelska
makten. Den jordiska administrationen och hierarkin
ansågs svara mot en himmelsk modell och var så-
ledes en klar spegling av kosmos och den himmelska
makten. Denna troddes förlagd till en stjärnbild
nära nordpolen vid namn ’Den purpurfärgade dolda
inhägnaden’ och Himlen själv, Tien fanns vid Pol-
stjärnan, omgiven av sin stad av stjärnbilder och sitt
hov. Namnen på stjärnbilderna innanför den purpur-
färgade dolda inhägnaden är analoga med hierarkin
i kejsarstaden; där finns motsvarigheten till kejserliga
prinsar och prinsessor, söner till kejserliga konku-
biner, högre och lägre ministrar, censorer, högsta
domare, ceremoniråd, generaler och konkubiner.
Varje position i himlen är förebild för, och har sin
motsvarighet i den världsliga kejsarstaden, både till
sin arkitektoniska uppbyggnad och till de personer
som befolkade den — även om det motsatta förhål-
landet kanske förefaller mer logiskt för oss.
Eftersom kejsaren i sig var axis mundi, centrum för
världen och förbindelsen med himlen, med epitetet
Himlens Son, uttrycktes inte detta i monumental-
byggnader. Hur imponerande vi än må finna bygg-
naderna i ’den förbjudna staden’ så är de alla relativt
låga och väl förborgade innanför murarna och, som
vi antydde ovan i fallet Nanjing, världens centrum
kunde
; skifta beroende på kejsarens uppehållsort.
I den traditionella kinesiska kosmologin sågs huvud-
målet för gudarna vara människans materiella och
moraliska välfärd som var nödvändig för att världen
skulle fungera väl och fortbestå. Men den harmoni
med Himlen som erfordrades, och som kom till
arkitektoniskt uttryck i kejsarstaden, kunde enbart
upprätthållas om kejsaren förde ett moraliskt leverne
och var oförvitlig i sina rituella plikter. Om dessa inte
utfördes på fastlagt sätt rubbades harmonin, vilket
yttrade sig i missväxt, krig och farsoter, vilka tolkades
som att kejsaren inte längre hade Himlens gunst; han
var inte längre Himlens son. I Kinas historia kan vi
se hur bondegeneraler leder folkliga uppror och hur
dynastier avlöser varandra, där såväl ekonomiska
7
som politiska faktorer varit avgörande och en
förklaringsmodell av den kosmiska typ som vi här
visat låter sig väl anpassas till ett sådant histo-riskt
förlopp, även om den för en västerlänning sna-rare
framstår som något av en omvänd bevisföring.
Staden Yogyakarta, belägen på den bördiga Kedu-
slätten på ön Javas sydkust, är ett av Indonesiens
främsta turistmål, känd för sin batikindustri, sitt
silver-smide och, inte minst, för sitt sultanpalats,
kraton, med tillhörande lustträdgård. Den har en
del karak-täristika som den delar med Mingtidens
Peking; kraton är den centrala mittpunkten i staden
och dess härskare ses som en gudainkarnation, men
medan Den förbjudna staden numera är ett historiskt
minnesmärke, är kraton och sultanen centrum
för nu levande trosföreställningar och det därmed
sammanhängande rituella livet.
Staden anlades vid mitten av 1700-talet mellan vul-
kanen Merapi i norr och Sydhavet i söder efter det
att interna stridigheter hade delat det centraljavan-
ska furstedömet Mataram i två mindre furstendömen,
Surakarta och Yogyakarta. Placeringen är symboliskt
strategisk och grundar sig på en i Sydöstasien all-
mänt spridd föreställning om berg och hav, eller
floder, som boningar för mäktiga andeväsen. Dessa,
ofta namngivna, väsens gunst är eftersträvansvärd
eftersom de skänker bördighet, främst i form av
rikliga risskördar, vilka är grunden för den allmänna
välgången. Omvänt kan deras vrede orsaka sjukdom
och ond bråd död — genom vulkanutbrott från ber-
get i norr eller epidemier som anses komma söder-
ifrån, från havet. Såväl vulkanen Merapis andehärs-
kare Sapu Jagat som Sydhavsgudinnan Ratu Kidal är
mäktiga beskyddare av sultanatet.
Även om Mingkejsarens centrala ställning reflekte-
rade en trostradition som byggde på såväl folkliga
som taoistiska föreställningar och formaliserades av
Konfucius och hans lärjungar, medan sultanen av
Yoygakarta verkar inom ett trossystem med en hin-
duistisk och buddhistisk grund som senare överlagra-
des av islam, kan båda betraktas som axis mundi,
det nav kring vilket allt rör sig. Sultanens ämbetstitel
Hameng-ku Buwana, ’[han] som bär världen i sitt
knä’, speglar väl denna föreställning om makten, både
i sin religiösa och politiska aspekt, vilka förenades i
härskaren.
Kratons planlösning och dess symbolik uppvisar
också paralleller med Den förbjudna staden genom
att själva palatset ligger i centrum samt att hela
palatsområdet är rektangulärt och muromgärdat
och försett med portar, om än bara fem till antalet.
Liksom fallet var i Peking bebor hovfunktionärer,
hantverkare och livgardet olika kvarter inom det
yttre palatsområdet. Området består av en rad gårdar
som löper från norr till söder och som är förbundna
med varandra genom dekorativt utformade portaler.
Den centrala gården är Pelataran (stor gårdsplan)
och på ömse sidor om den, efter nordsydaxeln, ligger
mindre gårdar symmetriskt ordnade. Två stora öppna
torg, ett i norr och ett i söder, bildar förgårdar till
kraton, vars
; centrum är Dalem Prabasuyasa, vilket
kan översättas med Huset med ett evigt ljussken
eller Det strålande ljusets hus. I Prabasuyasa förvaras
de nio kungliga regalierna samt ärvda föremål som
spjut och dolkar, vilka betraktas som kraftladdade
och heliga. Här står också en praktbädd helgad åt
risgudinnan Sri.
Religionshistorikern Timothy Behrend anser att om
denna byggnad representerar världsberget Meru som
ligger i världsalltets centrum, så representerar den
omgivande gården Pelataran det hav som i hinduisk
kosmologi omger Meru. Gårdarna på ömse sidor om
Pelataran, symmetriskt anlagda i nord och syd liksom
portar och byggnader, kratons yttermur och vallgrav
representerar i sin tur de kontinenter och hav, som
i koncentriska cirklar omger Meru och bortom vilka
den ändlösa kosmiska oceanen breder ut sig.4
Dessa exempel: Teotihuacan, Varanasi, Peking och
Yogyakarta skulle kunna flerfaldigas men frånsett en
viss skillnad i vad vi kan kalla den kulturella dräkten
ger de alla uttryck för samma grunduppfattning;
människan som del av kosmos, där himlakropparna
inkarneras i gudomligheter, där astrologin styr livet
och där stadens centrum är en spegling av den kos-
miska modellen, antingen dess centrala grund eller
dess härskare är den axis mundi som allt rör sig runt.
Jerusalem
Städer kan vara heliga utan att därför i sin planlös-
ning uppvisa mönster som är en reflektion av det
gudomliga och/eller kosmiska. Jerusalem är här ett
gott exempel på hur tankar och föreställningar om
det gudomliga kommit att knytas till platser och
byggnader som är bemängda med associationer
kring händelser och personer som är av fundamental
betydelse för tre religioner: Judendomen, Kristendo-
men och Islam. Företrädare för dessa tre trossystem
ställer alla krav på ’äganderätten’ till samma heliga
stad utifrån sina religiösa och historiska traditioner.
Inom murarna för Jerusalems Gamla stad återfinner
vi Klagomuren, Kristi Begravningskyrka och Klippdo-
men som centrala uttryck för respektive tros heliga
historia.
8
Den kamp om överhöghet över Jerusalem, som vi
kan följa i tidningar och TV, har en dimension som
gör det svårt att hitta förnuftsbaserade samlevnads-
lösningar godtagbara för alla parter (ett fenomen
som vi också möter på andra håll i världen). Sam-
tidigt som alla tre religionerna erkänner samma Gud
(ehuru i form av en treenighet inom kristendomen),
har en gemensam anfader i Abraham och i grunden
har en etik som har sitt ursprung i de tio budorden.
I det här sammanhanget, där planer och platser i
staden som återspeglar det heliga är det primära,
lämnar vi Jerusalems 3000-åriga såväl religiösa som
ofta blodiga historia därhän, utom för att se varför
just de tre ovan nämnda byggnaderna/platserna
kommit att bli av så grundläggande betydelse för
respektive religion. Samtidigt som vi bör hålla i
tankarna att Gudomen för alla tre är ofattbar och
ogripbar och därför inte ger sig tillkänna på det sätt
som vi mötte tidigare i de fyra städer som exempli-
fierade en återspegling av kosmos. Däremot kan
Guds nåd och det heliga förnimmas på dessa tre
platser genom att de är symboliska uttryck för det
som upplevs som essentiellt inom den religiösa
tankevärlden och därmed som sant och tidlöst.
För Judendomen tar Klagomuren denna centrala
plats. Den anses vara den enda rest som återstår
idag av det tempel som lades i ruiner av romarna år
70 efter vår tideräknings början. Och för att förstå
dess starka symboliska innebörd måste vi gå 3000 år
till-baka i tiden, till kung David som förenade Israel
i norr och Juda i söder till att bli ett kungadöme och
flyttade sin huvudstad från Hebron till Jerusalem.
Han lät också flytta den heliga förbundsarken från
rikets västgräns i Kirjat-Jearim, som förutom att legi-
timera hans styre också förvandlade
; Jerusalem till en
helig plats för judarna. David planerade också det
mäktiga tempel som hans son Salomo sedan lät upp-
föra och som babylonierna jämnade med marken när
de systematiskt lade Jerusalem i spillror (587/86 f.v.t.).
Folket fördes bort i fångenskap till Babylon liksom
templets dyrbara inredning och förbundsarken för-
lorades för alltid.
Efter återvändandet från Babylon byggdes ett nytt
tempel, som stod klart år 515 f.v.t. på samma plats
som det gamla, på den höjd i östra Jerusalem som
kallas Tempelberget. Det var detta tempel som
för-stördes av romarna och Jerusalem kunde inte
längre vara ett mål för pilgrimsfärder och en enande
kraft för alla judar. Religionsutövning i hemmet
kom därefter att ersätta det förlorade templet och
man samlades också i synagogor, som egentligen
inte har någon kultisk status, för bön, Torahläsning
och firandet av helgdagar. Men även i ruiner förblev
Jerusalem en religiös symbol som kunde ingjuta hopp
för framtiden och Jerusalem prisades eftersom platsen
symboliserade en evig verklighet, Guds närvaro på
jorden och centralpunkt på den judiska världskartan.
Inom den kristna traditionen hade Jerusalem inte
någon särskild status före konvertiten kejsar Kon-
stantins tid på 300-talet. Han började omvandla inte
bara Jerusalem till en kristen helig stad utan också
Palestina till de kristnas heliga land. Betydelsen av
symboler och historiska minnesmärken föranledde
kejsaren att tillåta framgrävandet av Golgata och
Jesu (förmodade) grav under det Venustempel som
då stod där, trots att majoriteten i Aelia Capitolina
(som staden kallades av romarna vid denna tid) inte
var kristna. Fysiskt och mentalt grävde man således
bort den grund som hedendomen stod på för att
kristendomen skulle pånyttfödas och bli en enande
kraft för romarriket. Den klippgrav och kulle — Jesu
grav och korsfästelseplats — som mödosamt grävdes
fram är i dag inneslutna i Kristi Gravkyrka.
Det jordiska Jerusalem kom att ses som genomsyrat
av gudomlig kraft genom Jesu gärningar där och
de heliga platserna blev en förbindelselänk till det
himmelska. Med byggandet av Det Nya Jerusalem
(främst Golgata med graven) började de kristna att
utveckla en egen historia och egna sägner kring
platsen, som inspirerade till samma slags tro och
legender som omgav det judiska templet. När Jesu
grav påträffades började vallfärderna till Jerusalem
från hela västerlandet och stadens tidigare heliga
centrum försköts från berget Sion och tempelberget
till Golgata.
Sedan Konstantins dagar utvecklades en helig geo-
grafi där Jerusalem var världens centrum, staden var
livets, fruktbarhetens, frälsningens och ljusets källa.
Fram till renässansen avbildas också världskartor med
den heliga staden Jerusalem i kartans mitt, i hjärtat
av den kristna världen. Värnandet om denna heliga
centralpunkt ledde, som vi vet, till ett flertal korståg
för att rädda staden undan muslimsk överhöghet.
Även förvaltandet av Kristi Gravkyrka har under
historiens gång varit ett tvistefrö mellan olika kristna
kyrkoläror och är så också idag med ’inmutade’ och
avgränsade delar av kyrkan reserverade för de skilda
trossamfundens officianter och församlingar. För
muslimer är Jerusalem den tredje heligaste platsen
efter Mecka och Medina. Här finns Klippdomen
byggd över den klippa (på tempelberget) varifrån
Mohammed anses ha gjort sin nattliga resa till himlen
där han möter profeterna och trädde inför Gud. Här
ligger också al-Aqsamosken på den södra delen av
9
berget. Men Jerusalem, al-Kuds (Heligheten, Det he-
liga huset), gavs också en religiös betydelse genom
förbindelserna med profeterna och al-Kuds är en del
av Dar al-Islam, Islams land, med alla de associationer
detta innebär. Förutom anknytningen till Muhammed,
Landet och Klippdomen förbinds också al-Kuds,
ge-nom
; islams trettonhundraåriga historia i området,
med helgon, lärda och hjältar som verkat och
begravts i staden.
För Muhammeds efterföljare blev Jerusalem ännu
mer betydelsefull som helig plats just genom hans
nattliga himmelsfärd. Likheter finns här med de
judiska mystikernas tronvisioner och här visar sig
också den muslimska uppfattningen om kontinuite-
ten med de äldre religionerna, judendom och kris-
tendom. Genom att Mohammed färdades från Kaba
i Mecka till Tempelberget i Jerusalem överfördes
Meckas helighet till Jerusalem och en gudomlig
förbindelse upprättades mellan dem. Den nattliga
färden är en andlig, inte fysisk, förflyttning och om-
nämns i Koranens sura 17:1.
Enligt traditionen inleds färden med att Muhammed
väcktes ur sin sömn vid Kaba av ärkeängeln Gab-riel,
som förde honom till ett bevingat fabeldjur, Buraq (i
konsten ofta framställt som ett sto med påfågelstjärt
och kvinnohuvud). Vägledd av Gabriel fördes han på
springaren till Tempelberget där han mottogs av sina
föregångare, bland dem profeterna Abraham, Moses
och Jesus. Muhammed ledde den gemensamma
bönen och utmärkte sig därmed som den främste av
profeter-na. Därpå visade sig den gyllene stege som
döende fäster sina ögon på och människans själ förs
till himlen med. På Gabriels uppmaning klättrade
Muhammed upp och fördes till de sju himlarnas
portar, en efter en och efter en lång berättelse om
hans upplevelser i de olika himlarna når han slutligen
Paradisets trädgård och den Himmelska tronen. Han
får ta emot sin slutliga uppenbarelse, som för honom
bortom den mänskliga fattningsförmågans gränser.
På morgonen återvänder Muhammed till Mekka och
berättar att han under natten rest till den bottersta,
den mest avlägsna böneplatsen, al-Masjid al-Aqsa.
Den här skissartade beskrivningen av Jerusalem och
den helighet den har för alla tre religionerna ger en
antydning om hur central staden och de skilda kult-
platserna är för respektive tro. De politiska strider
och skärmsyttringar om överhöghet över staden, som
vi dagligen underrättas om via tidningar och TV,
har således en ytterligare dimension som för-svårar,
kanske omöjliggör, diplomatiska lösningar i en anda
av rationellt samförstånd. Stadens och platsens
helighet är inte förhandlingsbar.
Den tidiga staden i Sverige
Efter att ha sett hur stor vikt de religiösa föreställ-
ningarna haft — och har — för städer i de antika hög-
kulturerna kan man ställa sig frågan hur utvecklingen
sett ut i Norden och speciellt i Mälardalens Sverige.
Har vi haft, om än i mer rudimentär form, en stads-
bildning där inte bara ekonomi och politik domine-
rat utan också en där trossystemet satt sin prägel på
det urbana livet? Kan Stockholm, Sigtuna, Birka eller
Gamla Uppsala knytas till kultplatser eller uppvisa
spår i form av uppteckningar eller arkeologiska
lämningar, som visar att religion och ritual var en
väsentlig del såväl i människors liv som för stadens
uppbyggnad och dess styre?
Det här är frågor som är svåra att besvara, främst
beroende på avsaknaden av skriftliga källor för tiden
före kristendomens genombrott som dominerande
trossystem. Dessutom det faktum att tillförlitlig-
heten i de få skrifter som finns, som biskop Rimberts
biografi över Ansgar (Vita Ansgarii) i slutet av 800-
talet eller Adam av Bremens biskopskrönika för
stiftet Hamburg-Bremen för tiden 788–1072, kan
ifrågasättas. Den senare ger oss exempelvis en ofta
citerad beskrivning av ’templet’ i Gamla Uppsala
som helt och hållet prytt med guld och där de tre
gudarna Oden, Tor och Frej dyrkades. Problemet här
är att uttalandet sannolikt bygger på andrahands-
eller kanske tredjehandsinformation och snarare
representerar hur man föreställde sig att ett sådant
tempel borde se ut än svarar mot en verklig byggnad
i sinnesvärlden.
Mer användbara
; data har vi däremot från de mycket
goda arkeologiska undersökningarna av Birka och
Sigtuna som utförts under de senaste åren. Genom
att sätta dessa i en ekonomisk kontext kan vi få en
bättre förståelse av vilka möjligheter och begräns-
ningar det fanns för framväxten av städer i Mälar-
dalsområdet under 800- och 900-talen. Samtidigt bör
det poängteras att det fortfarande återstår mycket
forskning innan vi kan få en fullödig bild av den tidiga
urbaniseringen i Mellansverige. Men några tentativa
slutsatser kan ändå dras.
Inledningsvis påpekade vi att städer och stadsstater
är beroende av ett jordbruk som ger ett lagringsbart
överskott, som i sin tur direkt relaterar till befolk-
ningsstorlek, samhällskomplexitet och maktstruktur.
Trots att Sverige har haft jordbruk i omkring 5000
år har klimatets begränsningar lett till att endast
en skörd per år kunnat tas ut. Detta betydde inte
att människor led nöd: självförsörjningsjordbruk i
kom-bination med goda betesmarker, jakt och fiske
kan ge ett nog så gott liv. Men det leder inte till ett
10
större ekonomiskt överskott och det är först under
vikingatiden (800–1050) som vi börjar se en mer
markant tillväxt av det ekonomiska underlaget. Den
mer utvecklade handel och hantverk som är avhäng-
igt av en god ekonomisk bas illustreras därför väl av
vår första stad, Birka. Staden var i hög grad bero-
ende av sitt omland och närheten till det mineralrika
Bergslagen men tjänade också dessa som ett slag
’servicecentrum’, samtidigt som Birka var central för
såväl inrikeshandeln som östersjöhandeln med dess
förgreningar ut i Europa. Staden hade således ett
differentierat ekonomiskt liv, en relativt stor befolk-
ning (uppemot 1000 invånare på 900-talet) och såväl
pålverk i hamnområdet som en fornborg i stadens
södra utkant vittnar om en god försvarsberedskap.5
Men vad vet vi om det rituella livet och hur trossys-
temet yttrade sig i kulthandlingar? Dessvärre utom-
ordentligt litet, och för att använda Anne Holtsmark
ord, ”Nordens kultur är stum ända tills kristendomen
anländer omkring år 1000”. 6 Däremot känner vi
relativt väl till den fornnordiska asatron och gudasa-
gorna genom såväl den äldre Eddan som från Snorres
Edda och hans Heimskringla (Snorre Sturlasson ca
1178–1241). Här möter vi en gudavärld med asar
och vaner, med strider mot kaos och jättar och med
ett världsträd som en axis mundi som förbinder
skapelsens olika nivåer. Mycket av det som träder
fram i denna diktning har paralleller med kosmolo-
gier från andra kulturer.
Samtidigt är det påtagligt att de fornnordiska gudar-
na inte är direkt kopplade till himlakroppar. I denna
föreställningsvärld kopplas inte Oden till solen och
har för övrigt en komplex karaktär där krig, död
och visdom griper i varandra. Samma sak gäller Tor;
Varken hans strider mot kaos alla makter eller beva-
randet av ordningen i Midgård kopplas till någon
himlakropp. Däremot kan hans aspekter av fruktbar-
hetsgudom knyta an till regn och åska. I stället be-
finner sig gudarna på samma ’plan’ som människor-
na genom att Asgård, asarnas borg, ligger mitt i
människornas värld, Midgård. På en litterär nivå vet
vi således en hel del, däremot knappast något om hur
denna tro manifesterade sig i det dagliga livet.
Att de olika gudarna bör ha varit av stor betydelse i
kulten kan vi indirekt få en uppfattning om genom
alla de ortsnamn som omfattar ett gudanamn i sam-
mansättning med en platsangivelse som vi eller lund
vilka stod för kult- eller offerplatser. Kulthandling-
arna bestod av offer till (blotoffer av djur och kanske
också människor) och dyrkan av trägudar. Den gode
som vi möter i de isländska sagorna som officiant
var också politiskt och juridiskt ledande och det är
möjligt att de herremän och kungar som stod för
den politiska makten i övriga
; delar av Norden under
vikingatiden också ledde det rituella livet. I Birkas
fall låg kungsgården på den närliggande ön Adelsö.
Kanske en del av kulten utövades där eftersom inga
spår av ett kollektivt tros- eller kultcentrum återfun-
nits i Birka. Med båt, eller över isarna på vintern,
var det inte heller svårt att ta sig till det kultcentrum
som Gamla Uppsala utgjorde (kanske ’templet’ i
själva verket var kungsgården därstädes). Orten var
dessutom en viktig marknads- och tingsplats och
fyllde därigenom flera funktioner.
Kulthandlingar på särskilda platser i det fria under
vikingatiden i kombination med en ekonomi och ett
byggnadssätt som inte visade sig i större kultbygg-
nader är sannolikt grundskälen till varför kulten i hög
grad lyser med sin frånvaro i de vikingatida städerna.
När religionen blir synligare så är det genom den
katolska kristendomen som gradvis tränger undan
den forna tron (även om denna fortlevde i mindre
officiella sammanhang). Och när den nya tron visar
sig i skrift och gudstjänstliv och i de byggnader vilka
uppfördes i Sigtuna, Uppsala och Stockholm, blev
kyrkor och kloster vitala delar av städernas liv, men
städerna i sig var inte heliga.
Noter
1. Karen Armstrong. 1966. Jerusalem - One City,
Three Faiths. New York: Ballantine Books. s. 7.
2. Liksom hos flera andra av de prekolumbianska folken i
Mellanamerika visar de arkeologiska fynden att det
rituella livet kretsade kring fertilitet, blodsoffer och
krigföring för att blidka gudarna och därigenom för-
säkra sig om fruktbarhet och goda skördar.
3. En mandala är en helig cirkel som representerar univer-
sum, dess kraft, relationen mellan dess delar och dess
grundläggande centrum. Den återfinns som målning
inom den tibetanska buddhistiska traditionen, den kan
ritas upp i sanden, som de rituella cirklarna inom den
tantriska traditionen, den kan ges arkitektonisk utform-
ning eller den kan uppenbara sig i form av en gudomlig
plan för en stad, som fallet är i Varanasi.
4. Timothy Behrend. 1989. Kraton and Cosmos in Tradi-
tional Java. I Archipel 37:173–188.
5. Data för Birka bygger främst på Helen Clarke & Björn
Ambrosiani (Red.) 1991. Towns in the Viking Age. Lei-
cester: Leicester University Press.
6. Anne Holtsmark. 1992 (1970). Fornnordisk mytologi: Tro
och myter under vikingatiden. Lund: Studentlitteratur.
ETNOGRAFISKAMUSEET 2004
Important to know about the information in the online collection database
Leave a comment
Here you can leave a comment. You have to supply an e-mail, an alias and you have to accept the agreements.