K08
::
Högtidsgåvan
- Object description
Antropologen Wilhelm Östberg berättar om de fem dekorerade lädersmyckena till vänster:
I Keriodalen i västra Kenya deltar vi i firandet av en bykyrkas 10-årsjubileum. Alla är festklädda. Präster från andra kyrkor i regionen hade kommit på besök och mässan inleddes med stor procession. Trummor.
När det blir dags för offergången bidrar alla så mycket de kan, eftersom det är en särskild högtidsdag för kyrkan. En del kommer med pengar, men de flesta har med sig rikligt av det trakten ger: hirs, bananer, kassava, surmjölk, tobak, jordnötter, mango. Det blir alldeles fullt på golvet framför altaret. Utanför kyrkan står några får och getter bundna och de gåvorna välsignas också av prästerna. En liten grupp unga kvinnor går fram till altaret. I händerna bär de små vackert utsmyckade läderlappar. Flickorna lägger ner sina offergåvor på golvet framför prästerna.
Här på trakten använder kvinnorna skinnkjolar som hålls upp av ett läderbälte, ofta prytt med kaurisnäckor. Under kjolen bär unga kvinnor dessa rektangulära skinnlappar, dekorerade med pärlor i olika färger, ibland kompletterade av tunna lameller gjorda av strutsäggskal eller knappar eller små metallpärlor. Ofta gnids lädren in med rödockra för att lysa ännu mer.
Flickorna har fått lädersmyckena vid sin initiering, när de förbereddes för att vuxenlivet och för att gifta sig.
Jag förundrades över att de unga kvinnorna skänkte dessa intima plagg till kyrkan och att det är män som lever i celibat, som tar emot dem. På kyrkbacken efteråt försöker jag försiktigt föra just den saken på tal. Men jag får inte napp. De jag talar med verkar inte tycka det är något märkligt. ”De ville ge det vackraste de hade till sin kyrka.” Dessutom klär sig många hellre i bomullsklänningar än skinnkjol. Deras ungflicksprydnader var för givarna redan på väg att bli minnen av något som nyss var.
Dagen därpå frågade jag kyrkoherden vad han tänkte göra med de unga kvinnornas gåvor. Det visade sig att han lämnat dem vidare till systrarna, alltså de nunnor som bodde vid kyrkan. När jag ställde samma fråga till dem, funderade de litet och sa sedan att de kanske kunde dekorera väggen i en korridor hos dem. Systrarna berömde hantverket. De gladdes åt att se hur smidigt skinnet var, hur olika läderbitar hade fogats samman för att bidra till mönstret, och de kommenterade vad pärlorna kostat. När jag frågade om de kunde avstå några till museerna i Kabarnet, Nairobi och Stockholm var de helt med på noterna. Visst vore ett sådant hantverk något att visa på museum.
Sköteslädren är vackra och det är förstås skäl nog för att de ska hamna på museum. Men vad är berättelsen om dem? Det finns inte regelbundenheter i mönster eller färgsammansättningar, som kunde bli föremål för analys. Den som syr ett skötesläder använder det hon kan komma över och gör något hon tycker ser bra ut. När jag frågade vad pärlrader, läderremsor, färger och placering betydde fick jag svaret att de gjorde det som såg bra ut. Mer vet jag inte om sköteslädrens estetik och symbolik hos pokotfolket i Keriodalen. Att smyckena gör flickorna attraktiva säger sig självt. På ett museum kan de också illustrera en skildring av hur flickor blir giftasvuxna och börjar ett nytt liv.
Dessutom råkade det bli så att just dessa skötesläder lärde en svensk museiintendent något om sina egna värderingar och förutfattade meningar om katolska präster och nunnor.
(Texten är bearbetad och förkortad från ett av kapitlen i boken ”Nyttan av en halv kalebass. Berättelser om föremål från Afrika” (Carlssons förlag i samarbete med Etnografiska museet).
Important to know about the information in the online collection database