Framgångsrika jägare
och skickliga sömmerskor
Varma och slitstarka kläder var en fråga om liv och död i
Arktis. Innan vår tids moderna material var isbjörns- och
renskinn det varmaste. Det tunga isbjörnsskinnet användes
mest till vinterbyxor och täcken. Kläder av sälskinn är inte lika
varma. Men de är vattentäta precis som kläder av tarmar och
fiskskinn.
I stark kyla behövs två lager skinnplagg, som hänger löst
så att luften kan cirkulera. I innersta lagret vänds pälshåren
inåt, i det yttre utåt.
En framgångsrik jägare måste ha välsydda kläder för att
klara kylan. En skicklig sömmerska hade därför hög status.
Hon måste veta vilka skinndelar som lämpade sig bäst till vad
och hur sömmarna kunde göras extra stadiga och vattentäta.
en inuitberättelse:
”Sälarna tillbringade långa stunder
med att iaktta jägaren därute på isen
och välja ut vem av dem
som skulle få fånga dem,
när den stunden nalkades.
Det ansågs inte värdigt bland sälarna
att bli dödad av en oskicklig jägare.”
ögonskärmar och snöbrillor
Det intensiva solljuset reflekterat i gnistrande snö och is kan
orsaka snöblindhet. UV-strålningen blir för stark för ögats horn-
hinna. Här visas traditionella sätt att skydda ögonen i det
bländande arktiska ljuset.
Konstnären Lars Norrman, som på 1940-talet samlade in
en del av museets arktiska föremål, beskriver de inuitiska
glasögonen:
”När jag senare kom i tillfälle att pröva dessa eskimåiska
solglasögon passade de visserligen inte på min västerländska
näsrygg men när jag kikade genom den smala springan upp-
täckte jag genast hur effektiva de var. Både det direkta sol-
ljuset och reflexerna från isen och snön avskärmades alldeles
utmärkt – detta också tack vare att solskyddens insidor var
sotade. Genom att det vågräta synfältet var starkt begränsat
ökades dessutom synskärpan som i ett nerbländat kamera-
objektiv.”
skinnkajaker – eskimåsvängar
och kajakgymnastik
Kajaken och den större kvinnobåten umiaken, har alltid haft
stor betydelse i Arktis. Enmanskajaken är specialbyggd för sin
ägare, formsydd som ett par trånga byxor. Han kliver inte ner i
den, han tar den snarare på sig. Att komma i en nära nog skräd-
darsydd kajak krävde mjukhet i kroppen och stor böjnings-
förmåga. Konstnären Lars Norrman som på 1940-talet
samlade in en del av museets arktiska föremål beskriver vad
som hände när han själv misslyckades med att komma ner i
kajaken:
”Den gamle lyfter då skrattande upp benen för att visa att
han kan böja dem uppåt i en konkav linje. Då han märker min
förvåning berättar han att grönländarna redan som barn tränas
till denna för oss onaturliga benställning. För att komma ner
i de låga och trånga kajakerna får barnen ända från födelsen
dagligen genomgå ett slags kajakgymnastik, som går till på så
sätt att fäderna böjer benen på dem åt motsatt håll som knä-
leden fungerar.”
Balanssinnet tränades också. Att på land sitta på en
specialkonstruerad enbent träningsstol var ett sätt att minska
risken att slå runt med kajaken. Man tränades också tidigt i
att kunna rulla runt och komma upp igen om man slog runt
– en så kallad eskimåsväng. Bilderna härintill visar träning av
eskimåsväng på Grönland 1915.
Kajakjägaren kunde närma sig sitt byte fullständigt ljud-
löst. På däcket hade han sina redskap till hands: harpun,
harpunlina, spjutslunga, fågelspjut, lans, båtshake. Fångstblåsan,
som var fäst vid harpunen, hindrade det skadade bytet att
dyka.
så luras sälen – isskrapan
På sälars vis skrapade tjuktjerjägaren i snön med
dessa kloförsedda redskap. Sälarna lockades då upp till
andningshålen och kunde dödas.
pil- och spjutslunga
Slungan förlänger armen med en halv meter. Därmed får
man mycket större kraft i kastet.
Med hjälp av slungan jagade
; man fågel, säl och havsutter.
Havsdäggdjuren skadades av pil- eller spjutkastet,
och dödades sedan med en lans eller klubba.
amuletter och miniatyrer
av valrossben
De arktiska folken jagade valross och narval
främst för köttets skull. Betarna användes både som
nyttoföremål och till konsthantverk.
Här visas exempel på sådant tandbenssnideri.
Många av föremålen är amuletter, som ansågs ha kraft
att skydda och bringa lycka.
amaut
Amaut är ett slags kvinnopäls med förstorat ryggparti
och rymlig kapuschong. I pälsen finns plats för ett barn
som skyddas från vind och kyla.
I utställningen finns plagget också med som docka och
som en skulptur i miniatyr av valrosstand. Bilderna härintill
är från konstnären och etnografen Ossian Elgströms resa
till Grönland 1915.
tranlampan
– med bränsle av sälFett
Utan ljus och värme överlever man inte i Arktis. I brist på trä,
kol och olja hade man flytande sältran – sälfett – som bränsle i
tranlampan. Även fett från andra djur kunde användas. Lam-
pan brann dygnet runt. Den användes till matlagning, kläd-
torkning, uppvärmning och för att smälta snö.
I urgröpningen i tranlampans mitt smälte man bitar av säl-
fett som sögs upp av av mossa. Mossan som användes som
en sorts veke revs först till ett grovt pulver med hjälp av ett
särskilt rivjärn.
Att sköta tranlampan var en svår konst och de kvinnor som
skötte flera lampor hade högt anseende. När lampan väl brann
gällde det att vaka över lågan och finjustera så att den inte
brann alltför hög, slocknade eller gav ifrån sig allt för mycket
rök.
renmjölkning och ost i kaFFet
Mjölkstävans form var väl anpassad till renen som ofta rörde
sig när man mjölkade den. Den rundade formen gjorde att
mjölken inte så lätt skvalpade ut. Handtaget var greppvänligt
och funktionellt. Den proteinrika renmjölken användes mer
som mat än som dryck. Bland annat ystades renmjölken och
blev till ost. Ostmassan östes upp i formar som gav ostarna ett
vackert mönster.
Ostarna lades på en hylla av björkkvistar inne i kåtan nära
elden för att bli rökta. Röken från elden gjorde också att de
blev hårda och fick en skyddande hinna. När ostarna torkat
en första omgång gjordes hål i dem, för att kunna förvara dem
hängande.
Den färdiga osten kunde skäras i flingor och läggas i kaf-
fet. Ostarna var också en bra valuta vid byteshandel.
myten om sedna
– inuiternas havsgudinna
Myten om Sedna speglar inuiternas relation till naturen och
fungerar som en brygga mellan det materiella och det andliga.
Sedna har skapat alla varelser som lever i havet. Hon bor
djupt nere i havet och är centralfigur i många rituella ceremo-
nier. Oftast är hon välvilligt inställd, men om något av hennes
barn – fiskarna, sälarna eller valarna inte behandlas väl under
jakten kan hon hämnas på människorna.
Alla havets varelser kan ta skydd i Sednas hår. Skyddar
hon dem för länge börjar människorna svälta. Därför försöker
schamanen blidka henne. Om han lyckas får han kamma hen-
nes hår och havsvarelserna blir åter tillgängliga som byte för
människorna.
Fotografi av den inuitiska konstnären
Germaine Arnaktauyoks serigrafi om Sednamyten.
lommens magiska Fjädrar
I den samiska traditionen sägs att när storlommens klagande
läte hördes, var det den dödes själ som talade. Lommen, som
är en skicklig dykare, förknippades med dödsriket.
Nåjden, som var den andlige ledaren, hade lommen till
hjälpande. Nåjden kunde förvandla sig till en storlom och resa
till dödsriket för att förhandla med dödsgudinnan om sjuka
människors liv.
Vissa nåjder bar ett barmkläde tillverkat av lommens fjäd-
rar. Det skyddade nåjden så att de dödas andar inte kunde ta
plats i hans själ. Hammaren av renhorn som nåjden slog med
på sin ceremonitrumma, förvarades i en väska av lomskinn.
Tobak kunde
; också förvaras lomväskan. I montern finns en
sådan lomväska.
sönderskuren trumma
Kristna präster som verkade som missionärer under 1600- och
1700-talet betraktade den schamanistiska religionen som vid-
skepelse. Den schamanistiska trumman sågs som djävulens
redskap. Bruket av trumma belades med dödsstraff.
Under Åsele marknad år 1725 beslagtogs tjugosex samis-
ka trummor. Under tvång lämnades de in till kyrkans och
statens män. Den sydsamiska ramtrumman i montern är en av de
beslagtagna trummorna. Innan den överlämnades skars den
sönder med kniv, troligen av ägaren själv. Genom att skära
sönder trumman utplånades dess magiska kraft. Långt efter
det att samerna ansågs kristnade levde den schamanistiska
religionen kvar.
FastFrusen expedition och
porträtt av tjuktjiska kvinnor
Porträtten av tjuktjiska kvinnor är utställningens allra äldsta
fotografier. De är tagna av fartygschefen Louis Palander, un-
der Nordenskiölds Vegaexpedition till Arktis 1878-1880. Fartyget
frös fast vid Pitlekaj nära målet, Berings sund. Den ofrivilliga
övervintringen ombord blev tio månader lång.
Fotografierna är tagna under denna period ombord på bå-
tens däck. Där fanns ett tält av segelduk uppspänt som tjä-
nade som en fotoateljé. Ett av fotografierna visar ett tjuktjiskt
tält.
Föremål med Flera Funktioner
Skidstaven var i likhet med vandringsstaven mångfunktionell.
Samerna använde traditionellt bara en skidstav, som man
stakade sig fram med och samtidigt höll balansen med. Den
användes också som ispik, snöskovel, vargspjut och för att söka
mossa eller renlav under snön till bete för renarna.
Akjan är en samisk släde som drogs av renar. Vintertid gjorde
samerna sina förflyttningar till nya betesmarker och boplatser
i långa karavaner av akjor. Akjan i montern saknar gavel bak-
till för att kunna frakta de långa stängerna till kåtan.
Färdskrinet var en kista för förvaring av personliga och värde-
fulla saker. Under nomadtiden var kistan kåtans enda möbel
som man kunde luta sig mot inne i kåtan.
Important to know about the information in the online collection database
Leave a comment
Here you can leave a comment. You have to supply an e-mail, an alias and you have to accept the agreements.