Den Norsk-brittisk-svenska Antarktisexpeditionen (även känd som NBSX eller NBSAE, på norska Maudheimekspedisjonen) pågick från 1949 till 1952 och var den första expeditionen till Antarktis med internationellt samarbete. Manskapet var sammansatt av personer från Norge, Sverige och det Brittiska samväldet. Alla deltagare fick efter expeditionen den norska Maudheimmedaljen.
Expeditionen blev en modell för senare expeditioner till Antarktis och ett viktigt motiv till det internationella geofysiska året 1957/58 och skapandet av den internationella kommittén för Antarktisforskning (Scientific Committee of Antarctic Science, SCAR).
Expeditionens huvudbas, Maudheim, låg på shelfisen utanför kusten av Drottning Mauds land på det område som Norge gjort anspråk på sedan precis före andra världskriget. Norge var angeläget att medelst vetenskap politiskt markera sin närvaro för att stärka sina anspråk på ett område ofantligt mycket större än Norge självt. Förutom att skaffa en överblick och kartlägga området geografiskt var huvudsyftet att genomföra en rad vetenskapliga undersökningar med särskild inriktning på om eventuella klimatförändringar likt de som observerats i Arktis även förekom i Antarktis.
Planering
Idén till en Antarktisexpedition fick den svenske glaciologen professor Hans W:son Ahlmann under andra världskriget vid studier av flygfoton och kartor från den tyska Neuschwabenlandexpeditionen till Antarktis 1938-39 som tydde på att det hade skett klimatförändringar med bland annat moränbildningar. Professor Harald Sverdrup och Ahlmanns assistent Valter Schytt involverade omkring 1945 kollegor i Storbritannien i planerna då det inom samväldet fanns aktuella polarerfarenheter, ett omfattande antal möjligen aktuella vetenskapsmän som kunde tänkas delta samt inte minst ekonomiska resurser och överskottsmateriel som bandvagnar (snövesslor) efter kriget.
I maj 1947 blev John Giæver som arbetade som kontorschef vid Norsk Polarinstitutt utsedd som expeditionens platschef. Han hade mycket omfattande erfarenheter av övervintringar i arktiska polara trakter och därmed var ledningsgruppen bildad.
Våren 1948 återkom Sverdrup från USA för att tillträda som chef vid Norsk Polarinstitutt och planerna tog fastare form. Man kom överens om att expeditionsledningen skulle vara norsk både på grund av att expeditionen skulle förläggas på Drottning Mauds land och att Norge hade tradition och aktuell erfarenhet av polarexpeditioner. Huvudsyftet var forskning inom glaciologi och meteorologi och inte en sedvanlig upptäcktsresandeexpedition. Inledningsvis planerades för en grupp på 6-8 personer som skulle flygas in från driviskanten med Catalinaplan till Wohlthatmassivet där gruppen skulle gräva ner sig och övervintra. I och med Sverdrups återkomst och tillträde som Polarinstituttets chef omarbetades planerna radikalt och programmet utvidgades till att expeditionen skulle bestå av 12-14 man som under två år skulle bedriva meteorologiska, glaciologiska och geologiska undersökningar samt utföra seismiska mätningar av isens tjocklek och utföra kartläggning av området. Planerna för huvudbasens placering modifierades till att den skulle förläggas vid kusten och från denna skulle hundspannturer göras under sommarmånaderna. Under året förankrades expeditionsplanerna inom respektive regering. (Wikipedia 2025)