Joel Eriksson, född i Huddunge, Västmanland, missionär, Hattin Sum Changpeh, Kalgan, Kina. Uppsala.
Som fjortonåring hade han varit elev på Karlskoga Praktiska Skola och där delat rum med Edvin Karlén, som då var i färd att förbereda sig inför sin resa till Mongoliet. När Joel fick höra om rumskamratens öde och dennes hustrus död ville han själv återuppta pionjärarbetet på stäppen. Trots att han bara var tjugo år antogs han av Mongolmissionen och sändes till London på missionärsutbildning. 1913 gav sig Joel Eriksson iväg. På transsibiriska järnvägen hade han sällskap med flera andra svenska missionärer. Bland andra den unga kvinna som några år senare skulle bli hans hustru. Hon hette Annie Almqvist och var på väg till en tjänst på Alliansmissionens station i Kweihwacheng, längre söderut i Kina, där hennes fästman – missionären J N Edenblom – arbetat sedan 1910.
I Peking skildes den svenska missionärsskaran åt. Joel Eriksson for de cirka femtio milen upp till Hallong Osso, där han fann den svenska missionsstationen som övergivits några år tidigare. Under den första vintern fick han och en annan nyanländ mongolmissionär bo i en lite robustare stuga som de lånat av hertig Larsson.
På sommaren 1914 rustades missionsstationen upp och byggdes till under den mycket praktiskt lagde Joel Erikssons ledning. Samtidigt intensifierades missionsarbetet. De flesta mongoler bekände sig till lamaismen, en tibetansk form av buddhism, som än i dag är den dominerande religionen i området. Men det var inte i första hand Erikssons kristna budskap som fick mongolerna att söka upp honom, utan hans medicinska kunskaper. Den unge mannen från Huddunge fick snabbt rykte som stäppens store medicinman. Sjukvård av västerländsk typ var något helt nytt i denna del av världen och behovet var enormt. Inte minst syfilis och andra könssjukdomar plågade det mongoliska folket. Motmedlet hette salvarsan, ett arsenikpreparat som injicerades i patienterna.
Efter några år fick Joel på nytt kontakt med Annie Almqvist, Kinamissionären från Jönköping som han lärt känna på tåget genom Sibirien. Hennes fästman hade då avlidit i en sjukdom. Joel friade till Annie och de gifte sig 1918. Annies kunskaper i kinesiska, som hon tillägnat sig under fem år på Alliansmissionens station, blev en stor tillgång på Hallong Osso. I trakten bodde nämligen inte bara mongoler (som hade sitt eget språk, mongoliska) utan även många kineser.
När familjen Eriksson – efter en vistelse i hemlandet i början av 1920-talet – återvände till Hallong Osso, bestämde de sig för att flytta missionsstationen. Traktens mongoler hade nämligen vid denna tid börjat ersättas av allt fler kineser. Och det var inte dem som missionen främst var inriktad på. Mongolerna drog sig norrut, och svenskarna följde efter.
På en plats vid namn Hattin Sum fann Joel Eriksson ett lamatempel, som övergetts efter att en lamapräst begått självmord där. Joel lyckades köpa templet och 1927 flyttade missionsstationen till Hattin Sum. Här byggde svenskarna upp sjukmottagning, skola, barnhem och kyrka.
Till Hattin Sum kom upptäcktsresanden Sven Hedin på sin sista expedition 1927–35. 1929 anlitades Eriksson som Hedins guide på en 112 mil lång resa till olika lamakloster i regionen. (Populär historia, 2008-05-12)
Biografi: se "Ljusglimtar från Mongoliet", maj 1950.
Important to know about the information in the online collection database
Leave a comment
Here you can leave a comment. You have to supply an e-mail, an alias and you have to approve the conditions.