Textilfragment av ljusröd sidencrepe. Dekor av hampalöv (asanoha) i shibori-teknik (knuten reservagemönstring). Enligt uppgift från Bunka-eran (1804-1817). Färgad med s k färgtistel, även kallad safflortistel, på japanska benibana (latin: Carthamus tinctorius), en mycket exklusiv och krävande färg där stora mängder blommor och stor kunskap behövs. För att få röd färg behöver färgaren skifta pH uppåt (mer basiskt) och nedåt (mer syra). Färgen blir obeständig och kan lätt blekna.
Safflortistel kan ge många olika nyanser av gult, rosa och rött. Särskilt i kombination med avancerad, tidsödande shibori (knytbatik) ansågs de safflortistelfärgade textilierna så exklusiva att vilka som fick bära dem reglerades i överlödslagar, bl a under sent 1600-tal.
Yamagata-området har en lång historia av odling av safflortistel och historiskt har blombladen fermenterats och pressats till kakor för att sedan säljas. Bruket att färga med safflortistel i Japan går tillbaka åtminstone till 700-talet, föremål färgade med växten finns i den kejserliga välkända föremålssamlingen vid Shosoin (Nara). Seden att färga med safflortistel spreds längs Sidenvägen och den odlades mycket i både Europa och Asien fr o m tidig medeltid. I Japan har den också använts till att färga rouge och läppstift samt för att trycka rött på träsnitt.
Färger och mönster i Edo-periodens kläder är en historia om komplex social, ekonomisk och estetisk växelverkan. Växtfärger var den primära källan till färg och färgväxterna odlades oftast av bondebefolkningen. Sedan transporterdes de till handlare och vidare till färgare.
Det allmänna ordet för färg (iro) har övertoner av intimitet, sensualism och attraktionskraft. Specifikt den röda färgen har koppling till ungdom. En äldre kvinnas dräkt skulle helst vara "utan färg", dvs utan rött.
Fragmentet uppvisar typisk missfärgning eller påverkan av tidens gång då gulgröna partier kan uppstå vid färgning med benibana. / Petra Holmberg mars 2018
Margit Forsberg okt. 2009: mycket skör.
Gåva från Östasiatiska museets vänner.
Färger och mönster i Edo-periodens kläder är en historia om komplex social, ekonomisk och estetisk växelverkan. Växtfärger var den primära källan till färg och färgväxterna odlades oftast av bondebefolkningen. Sedan transporterdes de till handlare och vidare till färgare. Det allmänna ordet för färg (iro) har övertoner av intimitet, sensualism och attraktionskraft. Specifikt den röda färgen har koppling till ungdom. En äldre kvinnas dräkt skulle helst vara "utan färg" (iro nashi), dvs utan rött. En av de viktigaste röda färgerna kallas beni (från safflortisteln, Carthamus tinctorius, benibana). Dess popularitet har en lång kontinuitet och var en parallell till de mer nertonade, randiga, enkla kläderna från 1700-talet och framåt. För stadsborna blev både rött och knytbatik (shibori) något att accentuera med, använt till linningar och underplagg. Mönstring genom knytbatik (shiborizome) är en tidsödande och därmed kostbar metod som reglerades så att heltäckande knytbatikböver en hel kimono förbjöds t ex 1686. Detta textilfragment förenar färgen rött och tekniken reservagemönstring i form av knytbatik (shiborizome), båda påverkade av överflödslagarna.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH
Important to know about the information in the online collection database
Leave a comment
Here you can leave a comment. You have to supply an e-mail, an alias and you have to approve the conditions.