Till sångens öar var den lockande rubriken på den föreläsning hr W. A:son Grebst höll härstädes i onsdags. Hr Grebst har nyligen gjort en resa i Polynesiens och Melanesiens ögrupper i Stilla havet. Han har god iakttagelseförmåga och ett fängslande sätt att berätta. Skada bara att blixtturen på 1 1/2 timme gick så fort, allt för fort för att man skulle få någon hel bild av dessa söderhavets öar med deras rika vegetation men egendomligt nog mycket fattiga fauna. Namnet ”Sångens öar” har kommit av infödingarnes kärlek till sång och dans samt naturens yppighet och värme. Hr Grebst hade blivit intagen av dessa vackra och välskapade sydländingar, icke minst de förtjusande unga kvinnorna. Hade man blivit god vän med en av dem, vilket icke är på långt när så svårt som med en europeiska, så skänker hon vid avskedet en egenhändigt flätad stråhatt. Har man varit vän med 20 à 30 tahitiskor får man vid avskedet lika många stråhattar, som i Europa kosta 50 francs pr styck. Dessa lyckliga människor stå gärna till tjänst för en ringa vedergällning av en stäng tobak för en dags passopp. Deras gästfrihet lämnar våra överciviliserade människors långt efter sig. Huru behagligt skall det icke kännas för en främling att få sova gott vid palmernas sång i en hydda, som ställts till främlingens fria förfogande, under det en skön tahitiska sitter vid ens läger och viftar bort den tropiska myggen, eller då en intagande samoanska eller samoaor hälsar en välkommen med en kyss på kinden och ett välkomstord, som betyder så mycket som ”jag älskar dig”. Men man får icke komma högdraget till dessa intelligenta naturbarn. Håller man sig för god att göra deras närmare bekantskap får man heta ”missionär”, som där är ett öknamn. Missionärerna stå inte vidare högt i kurs; de ha en dubbel uppgift, att göra affärer och utbreda sin religion. Naturens utomordentliga rikedom sörjer också för att dessa av civilisationen till större delen ofördärvade naturbarn icke behöva överanstränga sig. Bananer, dadlar och apelsiner i riklig mängd, förtjusande små sjöar och underbara grottor, en sagolik färgprakt, är icke detta saker som kunna locka en härdad nordbo. Det var intressant och roande att följa hr Grebst t. o. m. då han besökte kannibalerna på Nya Guinea och kalasade på negerkött. Kannibalismen lever ännu och ingen blandar sig däri, så vitt icke kolonisationen skadas därav. De vita kolonisterna se för övrigt gärna att infödingarne slå ihjäl varandra så mycket som möjligt och de äro för resten bland de mörkaste punkterna i dessa härliga trakter. Koloniterna äro mest äventyrare, som av en eller annan anledning lämnat sina hembygder. Hr Grebst berättade ofantligt många intressanta saker, bl. a. om Tahitis sista kung, Pomares, som lärde sig supa i Europa och sedan icke var nykter en enda gång under 20 år. Dessa ofullständiga antydningar kunna möjligen ge en föreställning om vad hr Grebst berättade, men nog bör man ha tillfälle att själv besöka »Sångens öar», som hr Grebst tillönskade oss, för att fullt kunna förstå naturens rika slöseri i denna del av jordklotet. Det som icke minst gjorde föreläsningen så fängslande var de präktiga ljusbilderna, som visades.
(Skara tidning 1908)
Important to know about the information in the online collection database
Leave a comment
Here you can leave a comment. You have to supply an e-mail, an alias and you have to accept the agreements.