Varje gång en bild bearbetas görs en ny tolkning. I arbetet med bilderna till
ÖGONBLICKAR har vi tagit bort delar av de störande reporna och dammet
som samlats under årens gång, för att lyfta fram personerna som är avbildade. Vid en restaurering av gamla bilder måste det hela tiden göras en avvägning av vad som är en del av bilden och vad som ska tas bort. Fotomaterialet i arkivet är av väldigt skiftande kvalité. I vissa fall finns bara en papperskopia. En del bilder är framkallade ute i fält där det saknades professionella mörkrum. På bilden ovan har något runnit
över de fyra männen, det kan vara framkallningsvätska eller något annat flytande som hamnat där senare.
Museets känsliga fotooriginal finns alla i ett mörkt, klimatkontrollerat rum:
glasnegativ, negativ film och skioptikon, som är en slags dia. I Världskulturmuseets arkiv saktas åldrandet ner, men inget varar för evigt och fotografierna kommer så småningom att blekna bort...(för forts. se pdf)
; TACK!
THANK YOU!
Chalmers civilingenjörsprogram
i maskinteknik och Göran Stigler
Daniel och Linus Weddig
Sandeng Fotolab
Varje gång en bild bearbetas görs en ny tolkning. I arbetet med bilderna till
ÖGONBLICKAR har vi tagit bort delar av de störande reporna och dammet
som samlats under årens gång, för att lyfta fram personerna som är avbildade.
Vid en restaurering av gamla bilder måste det hela tiden göras en avvägning av vad
som är en del av bilden och vad som ska tas bort. Fotomaterialet i arkivet är av väldigt
skiftande kvalité. I vissa fall finns bara en papperskopia. En del bilder är framkallade
ute i fält där det saknades professionella mörkrum. På bilden ovan har något runnit
över de fyra männen, det kan vara framkallningsvätska eller något annat flytande
som hamnat där senare.
Museets känsliga fotooriginal finns alla i ett mörkt, klimatkontrollerat rum:
glasnegativ, negativ film och skioptikon, som är en slags dia. I Världskulturmuseets
arkiv saktas åldrandet ner, men inget varar för evigt och fotografierna kommer så
småningom att blekna bort.
Every time an image is processed, a new interpretation is inevitably made. In the
preparation of the photographs for EYE MOMENTS we removed distracting
scratches and the dust that had collected over time, to focus on the persons depicted.
When restoring old photographs you constantly face judgments on what should
be seen as part of the image, and what shall be removed. The photographic material
in the archives is of very varying quality. In some cases there is only a paper copy.
Some images are processed in the field where there were no professional darkrooms.
In this photograph something has spilled over the image, possibly film developer or
some other liquid that might have been spilled later.
The sensitive originals are kept in a dark, climate controlled room:
glass negatives, negative film and sciopticon. In the archive of the Museum of
World Culture the aging process is slowed down, but nothing lasts forever and the
photographs will eventually fade away.
ENGLISH
Kamelen på bilden är sju år gammal. Den var en av 14 i en karavan som var på en 240
mil lång vandring genom Persiens öknar. Den som håller honom är Gulam Hussein.
Han är 27 år och kommer från provinsen Khur där han bor med fru och barn. Som
kamelskötare har Gulam rest många gånger genom öknarna. Den här gången fick han
en månadslön i förskott som han kunde lämna till familjen innan han gav sig av.
Det tog drygt tre månader att gå de 240 milen. Med en motsträvig kamel kunde
det vara mycket jobbigt att vara kamelskötare. Då fick man gå och dra i repet för att
få kamelen att gå. Men den här kamelen följde sin skötare lugnt och tåligt utan att
någonsin låta repet strama. Han till och med vaggade mindre än andra kameler, vilket
gjorde resan behaglig för den som red. Kamelen var Sven Hedins ridkamel.
Vid gränsen mot Afghanistan och Pakistan blev det för varmt för kamelerna. De såldes
och Gulam Hussein fick resten av sin lön och fick försöka hitta ett uppdrag också för
hemvägen. Hedin reste vidare mot Indien, Tibet och Kina.
This camel is seven years old. It was one of 14 camels in a caravan on a 2 400 km long
expedition through the Persian deserts. The one holding him is Gulam Hussein. He
is 27 years old, from the province of Khur where he lives with wife and children. As a
camel driver Gulam have traveled many times through the deserts. This time he was
given a month pay in advance to leave with the family before he went away.
It took more than three months to walk the 2 400 kilometers. If you had an obstinate
camel it could be very hard work to be a driver. This camel followed his driver calmly
and patiently, without ever letting the rope tighten. He even rocked less than other
camels, making the journey pleasant for his rider. The camel belonged to Sven Hedin.
At
; ”civilisera” lokalbefolkningen tvångsförflyttades
många byar till nya platser som var lättare för holländarna att nå. Till de nya byarna
kom också missionärer som startade skolor. Musa Mahali gick fyra år i skola hos
Frälsningsarmén i Kuwali, där han också blev kristen. Han var en av de första som
utbildade sig till lärare med godkänd examen från de holländska missionärerna.
Musa Mahali was the only son of the war lord Tomai Lingku. His mother was Patobu,
the fourth wife of Tomai. Musa had six sisters, four older and two younger. He worked
as a teacher in the Salvation army’s school in Kulawi, a village in the central parts of
the Indonesian island of Sulawesi. When this photograph was taken Musa was 16
years old and married to Kuti. His father was already old and had difficulties walking.
The old priests tried to cure him with baths in the river.
In 1902, when Musa was born, his father was the most prominent war lord in Kulawi.
Tomai was born at the end of the 1850s. He was the last man to lead the Kulawis in
war. 1906 they were defeated and the district came under Dutch rule. To suppress the
opposition and ’civilize’ the population many villages were relocated by force to places
more accessible to the Dutch. Missionaries came and set up schools in these
new villages. Musa Mahalli went four years to the Salvation army school in Kuwali,
where he became a Christian. He was one of the first to earn a teachers exam from
the Dutch missionaries.
ENGLISH
Det här är eleverna och lärarna i skolan i Taripa, huvudort i regionen Ondae
i Sulawesi, Indonesien. Bilden är tagen i juni 1919. Läraren till vänster kommer från
Minhasaprovinsen på nordkusten, ett område som varit under holländskt styre sedan
1693. Läraren till höger kommer liksom eleverna från Taripa. Vi känner inte till
deras namn. De yngre i Taripa talade malay, det språk som sedan 1500-talet varit
gemensamt för Sydostasiens övärld.
Byn var byggd helt enligt myndigheternas mall. För att kontrollera området flyttade
holländarna mängder av byar och förbjöd många viktiga ritualer mellan 1906 och 1908.
Holländarna ville komma åt landets guldtillgångar innan de andra kolonialmakterna
hann före. Detta legitimerade de med frälsning och mission och sa att det var för
folkens eget bästa. För att byborna skulle klara självständighet sades det att de var
tvungna att gå i holländarnas skolor. Missionen pågick länge i Taripa och fick stort
inflytande. Bland annat var missionärerna mycket stolta över att de fått de yngre
byborna att sluta tugga betelnöt och att de därmed fått vita och vackra tänder.
This is the pupils and teachers of the school in Taripa, the main town in the Ondae
region, in Sulawesi, Indonesia. The photograph is taken in June, 1919. The teacher
to the left comes from the Minhasa province on the northern coast, a region that has
been under Dutch rule since 1693. The teacher to the right come from Taripa, as do
the pupils. We do not know their names. The young of Taripa spoke malay,
the language that since the 16th century have been common in the South East
Asian islands.
The village was built according to the colonial instructions. To control the area a lot of
villages were moved in the period between 1906 and 1908, and many important rituals
were banned.
The Dutch wanted to get to the gold resources ahead of the other colonial powers.
The colonization was legitimized as a salvific mission, for the good of the local people.
In order to learn how to cope with liberty the villagers needed to go to Dutch schools,
it was claimed. The mission in Taripa had a long continuation and impact.
The missionaries took great pride in the fact that the young had abandoned
the practice of chewing betel and therefore hade white and beautiful teeth.
ENGLISH
Denna bild av Aruicha är tagen i Kamaiwajeuang, i Brasilien år 1912.
Hon var dotter till den
; omtalade ledaren Seremada som än idag är en viktig
historisk person. Fotografiet har spelat en viktig roll i byn Kumarakapay i Venezuela.
Här har invånarna börjat samla in sina historier om tidigare generationer, platser
och traditioner. Det som riskerade att glömmas bort dokumenteras nu istället.
Invånarna söker fotografier på familjemedlemmar, släktingar och förfäder.
När Jorge Williams Pérez från Kumarakapay fick se fotografier från
Världskulturmuseet kände han igen flera personer. Bilden av Aruicha
var mycket speciell eftersom den föreställer hans mormor.
År 2010 publicerades boken ”La Historia de los Pemon de Kumarakapay”,
där fotografier på både Aruicha och Seremada finns med. Nu pågår flera
internationella projekt som försöker återkoppla fotografier i museers
samlingar till närstående, familjer och släktingar.
This photograph of Aruicha was taken in Kamaiwajeuang in Brasil, in 1912.
She was the daughter of the legendary leader Seremada, who is still an important
historical figure. The photograph has been important for the Venezuelan village
of Kumarakapay.
The inhabitants have collected their stories about earlier generations, places and
traditions. Things that were about to be forgotten have instead been documented.
Images of family members, relatives and ancestors have been sought out.
When Jorge Williams Pérez of Kumarakapay saw photographs from the
Museum of World Culture he recognized several persons. The image of Auicha
was very special to him. She was his grandmother.
In 2010 a book called ”La Historia de los Pemon de Kumarakapay” was published,
containing portraits of both Aruicha and Seremada. There are now several
international projects that try to connect photographs from museum collections
with relatives and families.
ENGLISH
Every time an image is processed, a new interpretation is inevitably made. In the preparation of the photographs for EYE MOMENTS we removed distracting scratches and the dust that had collected over time, to focus on the persons depicted. When restoring old photographs you constantly face judgments on what should be seen as part of the image, and what shall be removed. The photographic material in the archives is of very varying quality. In some cases there is only a paper copy. Some images are processed in the field where there were no professional darkrooms.
In this photograph something has spilled over the image, possibly film developer or some other liquid that might have been spilled later.
The sensitive originals are kept in a dark, climate controlled room:
glass negatives, negative film and sciopticon. In the archive of the Museum of World Culture the aging process is slowed down, but nothing lasts forever and the photographs will eventually fade away...
; the border to Afghanistan and Pakistan it became too hot for the camels. They were
sold and Gulam Hussein got the rest of his salary, and was left to try to find work on
the way back. Hedin went on to India, Tibet and China.
ENGLISH
Fotografiet av Batirayu är taget i Rio Parapiti i Bolivia år 1908.
Han var en stor berättare med kunskap om många sagor, myter och sägner.
Här följer en nedkortad version om hur Bisose hämtade skatter ur berget:
Bisose hade gått för att meta i en djup liten sjö. Först fick han upp många små fiskar.
Plötsligt fick han en fisk på kroken som var så stor att han inte orkade dra upp den.
Han gick runt sjön, rädd för att kliva i. Sedan steg han försiktigt ut i vattnet,
och följde reven med handen. När han kommit ut på djupt vatten, kände han hur
någon fattade tag om hans ben och började dra ner honom i djupet.
Det var den stora ormen Boyhuasu.
Ormen förde Bisose till fjällen och vidare in genom ett trångt pass i berget.
Där fick Bisose vackra blå stenar och silver av ormen. Han blev så fullastad med
stenar att när han skulle ta sig ut ur passet var det för trångt, så han kunde bara
ta en liten del av dem med sig. Det är därför stenarna är så sällsynta och dyrbara.
Ormen förde sedan Biose tillbaka till sjön.
Han kom ut på precis på den plats där han tidigare stigit ned i djupet.
This photograph of Batirayu is taken in Rio Parapiti, in Bolivia, in 1908.
He was a great storyteller who knew many tales, myths and legends.
Here is an abrigded version of how Bisose collected treasures from the mountain.
Bisose had gone fishing by a deep pond. At first he caught many small fishes.
Then suddenly he got a bite that was so strong he didn’t manage to pull it in.
He went around the pond, afraid to enter it. He carefully stepped into the pond
and followed the line with his hand. When he reached the deep waters,
he felt something catch his legs, starting to pull him down.
It was the great snake Boyhuasu.
The snake took Bisose to the mountains and on through a narrow pass. There the
snake gave Bisose beautiful blue stones and silver. He became so laden with goods
that the pass became to narrow and he couldn’t pass with all his stones. He could only
bring back a fraction of what he had been given. This is why the stones are so rare and
precious. The snake then took Bisose back to the pond and he emerged at the exact
same spot as he had earlier dissapeared into the depths.
ENGLISH
Dans på någon av Rio Pilcomayos sandstränder i Bolivia, 1908. I de stora byarna var
det under perioder dans varje regnfri kväll. Dansen började när solen hade gått ner och
var höjdpunkten för många unga. Ibland blev festerna riktigt stora med uppåt hundra
personer som kom från olika platser.
Det här fotografiet är taget mitt på dagen. Fotografen har bett ungdomarna att visa
upp en dans, eftersom det inte gick att ta bilderna i mörkret på kvällen. Många av
fotografierna i samlingarna kan vara arrangerade av liknande skäl.
På den här expeditionen användes kameror av formatet Eastman Kodak 10 x 13, och
ett par mindre kameror, när fotografen ville vara mer diskret. Fotoplåtarna förvarades
i plåtlådor eller sjömanssäckar av segelduk. Varje plåt var inslagen i stanniol eller bleck
och kameran förvarades, inrullad i flera skinn, i ett läderfodral.
Dancing on a sandy beach of the Rio Pilcomayo in Bolivia, 1908. In the larger villages
there would be periods where dances were held every rain free evening. The dance
started when the sun set, and for many youngsters it was a highlight. The parties
sometimes grew very large and gathered up to a hundred persons from different places.
This photograph is taken at midday. The photographer had asked the youngsters
to show him a dance, since it wasn’t possible to take photographs during the dark
evenings. Many photographs in our collection might be staged
; for similar reasons.
On this expedition Eastman Kodak 10 x 13 cameras were used, along with a couple
of smaller cameras for occasions when the photographer wanted to be more discrete.
The printing plates were kept in metal boxes or sailor bags made out of canvas. Every
printing plate was wrapped in tinfoil or tinplate. The camera was rolled into several
skins and kept in a leather case.
ENGLISH
Selimo Huacoriso var en högt respekterad person med stort inflytande. Under fyra
månader fungerade han som rådgivare och guide till en svensk expedition i Colombia
och Panama. Under insamlingen av föremål fick expeditionen ta del av Selimos stora
kontaktnät med släktingar, vänner, kollegor, klienter och patienter.
Selimo tog som sin uppgift att lära forskaren Erland Nordenskiöld så mycket som
möjligt. Han var mycket engagerad i vad som skulle samlas in och skickas till
Sverige. En del av föremålen bytte de till sig mot fina tyger från Gamlestans fabriker
i Göteborg. Totalt samlades 911 föremål in som idag finns på Världskulturmuseet:
hängmattor, ödleskelett, barktyger, fisknät, parfym, korgar, smycken, pilar, väskor,
mediciner och föremål som använts vid behandling av sjukdomar.
Erland Nordenskiöld skrev 1927: “Jag står i mycket stor tacksamhetsskuld till Selimo
för allt vad jag lärt av honom. Om den skildring jag givit av Chocóindianernas liv, har
något värde, är det framförallt Selimos förtjänst”.
Selimo Huacoriso was a highly influential and respected person. For a period of
four months he was the advisor and guide of a Swedish expedition to Colombia and
Panama. In their collection of objects the expedition had access to Selimo’s great
network of relatives, friends, colleagues, clients and patients.
Selimo took it as his mission to teach the researcher Erland Nordenskiöld as much as
possible. He was very involved in what was to be collected and sent to Sweden. Some
objects were traded for rich fabrics from the Gamlestan factories in Gothenburg.
In total 911 objects now kept in the Museum of World Culture were collected:
hammocks, lizard skeletons, bark cloths, fishing nets, perfumes, baskets, jewelry,
arrows, medications and other objects used in the treatment of illness.
In 1927 Erland Nordenskiöld wrote: “I am greatly indebted to Selimo for everything
I have learnt from him. If the description of the Chocó Indians I have given has any
value, it is primarily Selimo’s merit”.
ENGLISH
En Grevy-zebra visas här upp av en för oss okänd man. Bilden är från Asmara,
huvudstaden i Eritrea. Under lång tid hade denna zebratyp hög status och stor
betydelse för diplomatiska förbindelser och internationella kontakter. Den är
uppkallad efter den franske presidenten Jules Grévy som år 1882 fick en zebra
av Abessiniens regering. Ett antal år senare fick även USA:s president Roosevelt
en zebrahingst som fick namnet Dan.
Det är okänt vilket år bilden är tagen, men fotografiet köptes av museet från
grosshandlare Oscar A. Hagberg från Göteborg. Under en resa till Egypten 1908
blev Hagberg på båten från Genoa till Alexandria god vän med en tysk termitforskare
som övertalade honom att följa med till Abessinien. Där kom han i kontakt med en
skandinavisk missionsstation.
Hagberg gav i uppdrag åt den svenske missionären Jonas Iwarsson att samla in lokala
föremål och fotografier till museet i Göteborg. Fotografierna i denna samling är
från flera platser i de områden som var ockuperade av Italien mellan 1889 och 1941.
Fotografen Luigi Naretti var en professionell fotograf utsänd av den
italienska kolonialmakten.
A Grevy zebra is shown by a man that is unknown to us. The photograph is from
Asmara, the capital of Eritrea. For a long period of time this kind of zebra was very
prestigious and had great importance in diplomatic affairs and international contacts.
It is named after the French president
; Jules Grévy who was given such a zebra by the
Abbysinian government in 1882. Some year’s later the US president Roosevelt was also
given a zebra stallion which was named Dan.
The exact year when the photograph was taken is not known. It was bought by the
museum from a wholesaler named Oscar A. Hagberg. On a trip to Egypt in 1908,
on the boat between Genoa and Alexandria, Hagberg became friends with a German
termite specialist who convinced him to accompany him to Abyssinia. There he came
in contact with a Scandinavian mission station.
He gave the Swedish missionary Jonas Iwarsson a commission to collect local objects
and photographs for the museum in Gothenburg. The photographs in this collection
come from several different places that were occupied by Italy from 1889 to 1941. The
photographer Luigi Naretti was a professional photographer working for the Italian
colonial authority.
ENGLISH
Bilden är tagen i Kamtjatka i Ryssland runt år 1921. Renarna tillhör en storvuxen
taiga-ras och användes som riddjur, något som annars var sällsynt bland renskötande
folk. Lätta små sadlar av renläder lades över manken, betydligt längre fram än på en
häst. På bilden syns att kvinnan nästan sitter rakt över renens framben.
Stigbyglar användes inte.
För att hålla balansen användes ibland en lång stav. Renar reds i skritt eller trav, aldrig
i galopp, en sådan påfrestning skulle de inte tåla. Annars är de uthålliga djur som kan
gå tre-fyra mil om dagen med en lätt ryttare. Svenskarna som var på besök fick inte
rida, de ansågs vara för tunga.
Renarna användes också som packdjur. Vid ett tillfälle när de renskötande nomaderna
behövde flytta lastades 40 renar för att bära 80 packsäckar. Dessutom användes
dragrenar och slädhundar. Mot slutet av 1920-talet påbörjades en stor förändring i de
renskötande nomadernas liv med tvångsförflyttningar och krav på att bli permanent
bofasta. Idag är det få som använder renar som riddjur.
This photograph is taken in Kamchatka in Russia, somewhere around 1921. The
reindeers are of the large taiga breed. They were used for riding, something that is
otherwise uncommon among reindeer herders. Small light saddles made from reindeer
leather were put on the withers, further forward than on a horse. In the photograph a
woman is seen sitting almost over the forelegs of the reindeer. No stirrups were used.
To keep balance they sometimes used a long rod. The reindeers were ridden at a walk
or trotting, but never in gallop since they could not endure such strain. Apart from
that, reindeers are very persevering animals that can walk 30 to 40 kilometers per
day with a light rider. The visiting Swedes were not allowed to ride since they were
considered to be too heavy.
The reindeers were also used as pack animals. Once when the reindeer herding nomads
had to move they loaded 40 animals to carry 80 packing bags. They also used reindeers
and sled dogs as draught-animals. In the end of the 1920s significant changes started
to affect the reindeer herders with forced displacements and demands to become
permanently settled. Today very few people use reindeers for riding.
ENGLISH
Musa Mahali var krigsherren Tomai Lingkus ende son. Hans mamma hette
Patobu och var Tomais fjärde fru. Musa hade sex systrar; fyra storasystrar,
och två lillasystrar. Han arbetade som lärare i Frälsningsarméns skola i Kulawi,
en by i de centrala delarna av den indonesiska ön Sulawesi. När bilden togs var han
16 år och gift med Kuti. Hans pappa var redan gammal och hade svårt att gå.
De gamla prästerna försökte hjälpa honom genom att bada honom i floden.
När Musa föddes 1902 var hans pappa den viktigaste krigsherren i Kulawi.
Tomai föddes någon gång i slutet av 1850-talet och var den sista ledaren som ledde
kulawierna i krig. 1906 besegrades de och distriktet kom att tillhöra Holland.
För att kuva motståndet och
Important to know about the information in the online collection database
Leave a comment
Here you can leave a comment. You have to supply an e-mail, an alias and you have to accept the agreements.