T A P A
Föremål: 1998.11.0441
Analys gjord av Annika Holmdahl
Ledarskap i slöjd och kulturhantverk, Göteborgs universitet
2015-02-18
Vilken väg kan detta föremål ha tagit in i Gösta Sandbergs samling?
Detta föremål härstammar från Fiji som är en vulkanisk ögrupp i Melanesien i Stilla havet
bestående av fler än 332 öar. Enligt min informant Tupou Moeofo som arbetar på TourismFiji
kommer just detta exemplar ifrån ön Moce eller ön Taveuni och har funktionen väggprydnad
(Moeofo, 2015). Jag återkommer längre fram i texten till vilka andra användningsområden
tapa har.
Informationen som finns att tillgå i katalogkortet säger ingenting om när föremålet är tillver-
kat, eller var i Fiji det kommer ifrån. Ett namn som jag fastnade för var dock den person som
stod som inköpare, Viktoria Lindström. Efter sökningar på hennes namn har jag kommit fram
till att det troligtvis rör sig om en kvinna som drev en butik i Stockholm, vid namn Viktoria
Lindströms Antikhandel. Min efterforskning har visat att det finns åtskilliga föremål i svenska
och utländska museers samlingar som förvärvats från eller köpts in av just Viktoria Lind-
ströms antikhandel. främst under 1950-talet. Enligt katalogkortet är det Gunnel Sandberg som
donerat vävnaden till museet i egenskap av att hon var den person som fördelade hans samling
efter dödsboet. Av denna information kan jag inte annat än spekulera i att föremålet kan vara
inköpt av Gösta Sandberg i Viktoria Lindströms Antikhandel.
Hur och av vem tillverkas tapa?
Tekniken att skapa tapa finns på flera håll i världen, främst på många andra öar i Stilla havet.
Masi är det ord för tapa som används i Fiji, och det är även namnet på trädet som är råvaran
till denna väv, på svenska kallat pappersmullbärsträd.
Tapatillverkning utförs främst av kvinnor i olika steg, ibland i grupp med varierande antal
hantverkare beroende på vävens storlek. Träden odlas för detta ändamål och skördas när de
är 8-12 månader och bärs hem till kvinnorna som sedan sätter igång processen. Ett snitt läggs
med kniv längs med stammen och sedan används tänderna för att skala av barken. Barken
rullas därefter med insidan ut, för att förenkla nästa steg då yttter- och innerbarken separeras
ifrån varandra med hjälp av en vass kniv. Innerbarken delas sedan upp tillsammans med lika
breda och jämna remsor som i ett senare steg kommer fogas samman. Dessa jämna remsor rul-
las återigen ihop åt “fel” håll och knyts ihop med ett snöre och läggs i blöt i vatten över natten
(Kooijman, 1977).
Nästa steg är utbankandet av tapa, vilket sker med hjälp av ett slagträ med fyra sidor (tre räf-
flade och en slät), kallat ike, mot en lång trädstock, kallad dudua. Denna utrustning är ofta
personlig för var och en av de hantverkande kvinnorna. När den långa remsan har bankats ut
till ungefär 6x originalbredden, blötläggs den och därefter sammanfogas tre stycken (ibland
fler, ibland färre) remsor genom att de läggs ovanpå varandra och återigen bankas ut till ett
ännu bredare stycke. Nästa steg är att lägga två av dessa nya stycken på varandra, och genom
att vika och vända stycket banka ihop det till ett ännu större. Detta moment gör att det blir
en mer rektangulär form och att vävnaden stärks då det är så många lager (Kooijman, 1977).
Om vävnaden som tillverkas ska bli väldigt stor sammanfogas flera stycken som är tillverkade
på ovanstående sätt, genom att med ca 5 cm överlappning “limmas” ihop med hjälp av stär-
kelsen från kokt Yabiaplanta, som påminner om potatisstärkelse.
Vad föreställer dekorationen och hur är den gjord?
När tapaväven är utbankad och torkad är nästa steg dekorationen. I Fiji dekoreras tapa med
två-tre olika färger, rödbrun, röd och svart. Den rödbruna färgen, kesa, skapas genom att blan-
da innerbarken på roten
; från gadoaträdet med sot och/eller rödlera. När innerbarken är avskra-
pad blandas den med övriga ingredienser tillsammans med lite vatten så att det bildas en massa
som sedan kramas ur och färgen tappas upp på flaska. Den röda färgen som avnänds kallas
umea och består av rödlera. Den svarta färgen tillverkades förr av brända kärnor från candle-
nut-trädet. Nu för tiden används sot för att skapa denna intensiva svärta, som kallas loaloa. En
fotogenlampa ställs in på mycket hög låga och genom en speciell plåtlåda över lågan samlas
det sot som sedan skrapas av för användning (Kooijman, 1988. Otryckt källa nr.4 och nr.5).
Själva mönstret skapas med hjälp av schabloner, som förr var gjorda av bananblad. Nu för tiden
används plast som är mycket mer hållbart i längden (Otryckt källa nr.1). En tata, (bomullstuss
lindad kring en barkmassa eller riven tapavävnad) doppas ner i färgen för att sedan pressas
över schablonerna (Otryckt källa nr.2). Det finns en stor samling olika mönster som återfinns
på tapa från Fiji. Denna specifika vävnad som jag arbetat med består av ett antal olika ge-
ometriska former som synes på bilden nedan.
Mina eftersökningar kring just dessa dekorationer har inte gett stora resultat i litteraturen. Det
enda som jag hittat är mönstret kallat kamiki, som enligt Koojiman i boken Tapa on Moce is-
land Fiji beskrivs som en slags variant på svastikan. Denna symbol har enligt författaren ingen
symbolisk betydelse i Fiji i dagsläget (Kooijman, 1977).
Min informant Tupou Moeofo som jag tidigare nämnt hade en mycket intressant tanke om
vad han trodde att mönstren betydde. Han beskrev det såhär: “My version of what the prints
mean: outrigger canoe with its sail, sand, land, mountains, home, pathway, road, house posts,
ventilator” (Moeofo, 2015) .Vissa av hans beskrivningar ser jag tydligt, andra inte. Detta är
inte någon vetenskaplig beskrivning men än dock intressant.
Hur och av vem används tapa?
Föremålet för min efterforskning har som jag skrev användts som väggdekoration. Främst är
det vid ceremoniella tillfällen som dessa används. Exempel på andra användningsområden är
bröllopsutsmyckningar, både som kläder och som dekoration, begravningsgåvor och bårtäcke
över kista vid begravningar, och även dekorationer i hemmet så som överkast, mattor, dukar
m.m. för olika festliga tillfällen (Kooijman, 1977. Tusie, 1981).
Är denna tapaväv typisk i sitt utseende för teknik och område?
Det jag kan se efter att ha studerat tillverkning och dekoration/mönstersättning är att den är
typisk för Fiji, och att den är gjord på “fiji-sätt”. Måtten på just denna väv stämmer väl överens
med den storlek som man får ut vid denna traditionella tillverkning (Otryckt källa nr.1).
På ön Tonga kallas tapa för ngatu och där används ett lite annorlunda ike (slägträ) och vid de-
korationen används inte schabloner, det är endast i Fiji man gör det. Istället används ett slags
mönster som är utskuret och lagt under väven, som sedan ovanifrån gnuggas med färg för att få
fram mönstret (Kooijman, 1988). Under åren har formen och utseendet på tapa-väven utveck-
lats, främst har nya format uppstått för att tillgodose en efterfrågan från turister.
Hur kommer det sig att föremålet kallas tyg och inte papper?
Jag blev i början mycket förvånad och förbryllad över över att föremålet på engelska benämns
som bark cloth och barktyg på svenska. I viss information finns även ordet tapavävnad med.
Men det är ju inget tyg, och det är ju inte vävt! När jag lärt mig mer om det har jag en större
förståelse för deifinitionen. Jag har inte hittat några vetenskapliga svar på denna fråga och kan
endast spekulera i det. När jag började undersöka vad som definierar cloth, fabric, tyg och
vävnad såg jag att det fanns andra “udda tyger”. Ett av dem är sk.
; non-woven tyg som sam-
manfogas på andra sätt än traditionella tyger (mekaniskt eller kemiskt) (Otryckt källa nr.3).
Även filtning och tovning kan vara en ledtråd, det är inte heller tillverkat som “vanligt” tyg.
Rikstermbanken gav mig svar på vad ordet fibertyg betyder: “flor av kardade fibrer som be-
sprutats med ett bindemedel och därefter pressats samman till ett tyg” (Otryckt källa nr.6).
Denna beskrivning tycker jag kommer närmast en förklaring för mig, även om tapa är utbankat
och inte kardat. Men ett slags bindemedel används ju som jag nämnt innan vid sammanfognin-
gen av flera delar och pressats har det ju på sätt och vis gjorts med verktygen.
Sammanfattning och tillvägagångssätt
Mönstret med de geografiska formerna talade verkligen till mig och förundran över vad det
skulle kunna vara för material gjorde att jag bestämde mig snabbt. Då jag rest i Nya Zealand
fick jag en viss känsla av att det kunde ha någon anknytning dit, vilket visade sig att det inte
var helt fel! Jag gick alltså helt på utseendet och det är jag verkligen glad för såhär i efterhand!
Detta arbete har gett mig otroligt mycket kunskap kring hur jag kan hitta information om
föremål. Det har även gjort att jag fått upp ögonen för andra intressanta tekniker och andra
personer som likt Gösta Sandberg ägnat stora delar av sitt liv åt att samla. Jag har fått stor hjälp
av Jan och Anna på museets magasin med val av intressant litteratur och sedan hittat böcker
på både stadsbiblioteket och konstbiblioteket. Jag har även som jag tidigare nämnt haft en in-
formant i form av Tupou Moeofo på “turistrådet” i Fiji som jag har haft en mailkonversation
med gällande detta specifika mönster och tapa i allmänhet (Moeofo, 2015). Mycket givande
och intressant.
Efter insamlandet definierade jag mina olika frågeställningar för att kunna läsa in mig på rätt
delar av litteraturen och informationen. Jag fick ett bra flöde i arbetet och jag är glad att jag
hittade videos på hur tillverkningen av tapa går till, annars tror jag att det hade varit svårt att
förstå det i text. Efter att min text utformats gjorde jag underlaget för min muntliga presenta-
tion i form av en powerpoint, då jag vill kunna visa bilder när jag berättar om det.
Det var i viss mån i vissa informationskällor svårt att veta om det handlade om tapa från just
Fiji, eller någon annan del av Melanesien. Det finns betydligt mycket mer information om
tapatillverkning från Tonga och det har ibland gjort mig lite förvirrad. I övrigt har mitt arbete
varit relativt oproblematiskt, det svåraste har varit att veta vad jag skulle fokusera på, använd-
ningen eller tekniken. Men det löste sig naturligt när jag insåg vilken process tillverkningen
var, och det blev mitt fokus.
Om jag fick välja så skulle jag flytta till Fiji i morgon och lära mig tapa på heltid, jag är verk-
ligen såld på tekniken och helt fascinerad!
Referenslista
Tryckta källor
Kooijman, Simon. Tapa on Moce island, Fiji : a traditional handicraft in a changing society.
Leiden, 1977.
Koojiman, Simon. Polynesian Barkcloth. Shire Publications Ltd, 1988.
Tusie, Vilsoni. Art in the New Pacific. Institute of Pacific Studies, 1981. (Ingår i Hans
Krondahls samling.)
Otryckta källor
1. www.youtube.com/watch?v=fIfMA1MgTZg 2015-01-28
2. www.youtube.com/watch?v=4pIz140l1Q0 2015-01-28
3. www.thefreedictionary.com/cloth 2015-02-02
4. http://en.wikipedia.org/wiki/Fiji 2015-02-02
5. http://en.wikipedia.org/wiki/Tapa_cloth 2015-02-02
6. www.rikstermbanken.se/rtb/visaTermpost.html?id=214155 2015-02-02
Informant bilaga 1
Tupou Moeofo, Information Manager på Tourism Fiji. Mailkonversation 2015-01-29.
Leave a comment
Here you can leave a comment. You have to supply an e-mail, an alias and you have to accept the agreements.