Japan har en lång och rik teatertradition. En av de äldsta ännu uppförda
formerna, nô, kan spåras tillbaka till 1300-talet. De grupper som uppförde
nôdramer understöddes av de ledande familjerna i landet, varför nô kom att bli
en del av den förfinade kultur som de högre samhällsklasserna odlade. Under
Edoperioden (1600-1868) fick uppförandet av nô den strikt reglerade form vi
känner idag.
En nô-teater finner man traditionellt i anslutning till tempel. De dramer som
uppförs förmedlar en buddistisk etik. Nô-dramerna uppförs på en liten scen
(butai). Skådespelarna är män, som också agerar de kvinnliga rollerna. Först
inträder tre till fyra musiker (hayashi), som spelar trummor och flöjt. De
följs av en kör (jiutai), om sex eller åtta män, som på ett poetiskt språk och
med stort allvar förmedlar handlingen och rollkaraktärernas tankar. Innan
huvudrollsinnehavaren (shite) skrider in på scenen, har birollens skådespelare
(waki), som oftast spelar en präst, redan äntrat den. Det är samspelet mellan
dem som är dramats nerv. Mindre roller utförs av "beledsagare" (tsuge), eller av
barnskådespelare (kokata). Skådespelarna, särskilt shite, bär överdådiga dräkter
av siden och brokad. Shite och hans beledsagare bär masker, vilka anger den
karaktär, som spelas. Övriga på scenen anlägger stela, uttryckslösa ansikten.
Dramerna utspelas bland de levande, döda eller gudomliga. Deras innehåll
har en historisk eller mytisk förankring. Rörelser och hanterandet av rekvisita
(kodôgu), som en solfjäder, markerar vad som sker i dramat och vilka känslor
som regerar.
Mellan det allvarliga nô-dramats "akter" bryts stämningen tillfälligt då kyôgenskådespelare,
ofta med specifika masker, tar över och i mer burleska former
och med alldagligt språk direkt förmedlar dramats innehåll. (Japan - Bild och självbild 2009, utställningstext)
; <0x0a><0x0a>Nô-masker och nô-dräkter
Nô-dramer bjuder på visuellt starka upplevelser inte minst genom de masker och
dräkter som skådespelarna kan bära.
Maskerna kan indelas i sex grupper: de unika maskerna som är knutna till speciella
dramer (tokushu); demoner och gudar (kijin); äldre män ( jô); pojkar och yngre män
(otoko); kvinnor och flickor (onna); och andar eller gengångare (ryô).
Maskerna skärs i trä som fint målas, möjligen förses med hår och lackeras. De olika
rollerna har sina karaktäristiska former och uttryck. Många skulptörer är kända och
aktade. Masker med deras brännmärken kan användas många hundra år efter att de
skurits.
Dräkterna kan vara överdådiga, tillverkade av de yppersta material av siden och
brokad, med utarbetade mönster i underbara naturfärger. De kallas karaori, ”kinesisk
väv” och ursprunget finns i de dräkter som importerades exklusivt för de högsta
familjerna i landet. Dräkterna kunde sedan doneras till nôsällskap. En del gamla
dräkter har överlevt till vår tid och det mästare som än idag kan återskapa dem.
Japan boasts a long and rich theatrical tradition. One of the oldest forms
still presented, nô, can be traced to the fourteenth century. The teams
performing nô dramas were supported by the important families of the country.
Accordingly, nô was to become a part of the refined culture of the leading
classes. During the Edo period (1600–1868) the art of performing nô attained
the strictly regulated structure known today.
A nô theatre is traditionally found adjacent to a temple. The dramas transmit
Buddhist ethics. Nô dramas are performed on a small stage (butai).The actors
are men, who also perform female characters. First of all three to four
musicians (hayashi) enter the stage, with drums and a flute. They are followed
by a choir (jiutai), consisting of six or eight men, who in a poetic language and
with great seriousness convey the substance of the play and the thoughts of
the characters. Preceding the appearance of the main character (shite), the
supporting character (waki) has already entered the stage. His character is
more often than not a priest. The interaction between the two gives the drama
its nerve. Less significant roles are played by accompanying actors (tsuge)
or by child actors (kokata). The actors, in particular the shite, are dressed in
sumptuous robes of silk and brocade. The shite and his supporting actors wear
masks indicating the roles played. The others present on stage assume stiff
faces, void of expression.
The dramas take place among the living, the dead or the gods narrating stories
drawn from actual history or religious myths. Movements and the handling
of props (kodōgu), such as a fan, indicate the progress of the drama and the
emotions that reign.
In the intervals between the acts of the nō dramas the serious mood is
temporarily broken when kyōgen actors, often wearing special masks, take over.
Acting in a burlesque way, using everyday language, they communicate the
contents of the drama in a direct way.
; <0x0d><0x0a>Nô masks and Nô costumes
Nô dramas offer strong visual experiences, not least through the masks and costumes worn by the actors.
The masks may be divided into six groups: the "unique ones" which are connected to special plays (tokushu); demons and gods (kijin); old men ( jô); boys and young men (otoko); women and girls (onna); and ghost/spirits (ryô).
They are carved out of wood, which is painted with appropriate colours and lacquered. Sometimes hair is attached. The characters they depict have their distinguishing forms and expressions. Many master carvers are well known and
revered. Masks with their brands can still be used many hundred years after they were carved.
The costumes are usually sumptuous, created out of exquisite silk and brocade, exhibiting detailed patterns in beautiful natural colours. They are called karaori, "Chinese weave", and their origin is found in the costumes once imported exclusively for the leading families in the country, who could then donate them to nô companies.
Few old costumes have survived the ravages of time. Fortunately, there are masters today who can recreate them.
Leave a comment
Here you can leave a comment. You have to supply an e-mail, an alias and you have to accept the agreements.